Turnéblogg

Sthlm oktober 2017

Väldigt länge sedan jag skrev något här. Den enkla anledningen är att jag inte har spelat så mycket live sedan jag satte igång med inspelningarna av album nummer två under 2015. Men nu visar jag mig ute ibland. Som duo tillsammans med Roland Junell och ibland med hela bandet, den uppdaterade versionen av MANKKU [mancko] & Östersjön.

Nu senast på Söders Hjärta den 27/9 och före det ute hos Chimo på Tellus i våras. Före detsjösatte vi också denna version av bandet på det utmärkta magasinet Filters 30- nummers- fest våren 2016. En ära att få vara en del av den kvällen som avslutades med Erik Lundin och Silvana. Jag får återkomma med några rader om dessa fina kvällar men här kommer några bilder i alla fall.
Söders Hjärta 170927
20170927_211603

Ett smakprov från Hjärtat. Tack till instakontot my_vinyl_basement för filmen.

Chimos Vänner Tellus Mars 2017
17142448_1318660534839114_1000738358_o

På releasegiget på Cantina Real i nov. 2016 var jag så speedad så jag fick bara med mig en enda bild, och den är på Roland.
IMG_3462

Filterfesten på Musikaliskas innergård juni 2016
filter alla
Sthlm Mars 2014

Vi var ringrostiga, och det visste vi redan innan… men det var dags och några nya låtar luftades för första gången, så nu är vi igång igen. Förbannat kul att spela med Roland, och några tappra vänner slöt upp. Tack.
Vi fick blodad tand, så det dröjer inte lika länge till nästa gång. /M

 

 

 

 

 

Oslo 130624

Inget gig, men väl ett kort besök i Studio Intim.
Vi hade en påbörjad låt som vi kände att vi ville slutföra. Tror att vi är ngt på spåren. Maskiner och riktigt gamla instrument är en vacker kombination. Nu skall vi bara hitta en gemensam lucka för en mix. Lite tålamod bara…

Gävle 121226 Annandag Jul

Familjen droppade mig utanför stationen i Gävle innan de åkte hemåt efter några dagars traditionellt julfirande i ett vintervackert Hälsingland. En symbolisk “avslängning” från 2012 till en tidsresa bakåt till 1984.
Byggnader har en benägenhet att ta en tillbaka i tiden och direkt utanför stationen i Gävle ligger en av Sveriges coolaste kulturbyggnader, Sjömanskyrkan. Åsynen av den blev som en start på kvällen där minnena fullständigt forsade fram…

Per, Ola och Mackan bakom ratten hade fortfarande en timme kvar till Gävle, så jag passade på att ta en promenad för att smälta övergången från familjeliv till rock.

I min ungdom fantiserade jag om att spela i Brynäs, men av det blev det inget annat än just fantasier. Men ikväll skulle vi i alla fall spela på Brynäs.

Gasklockorna ligger långt ute på udden när man följer kajkanten 20 minuter från stan. En schysst promenad.

Vi hade faktiskt hoppats på att spelningen skulle vara i festlokalen ute vid gasklockorna, eller i alla fall i den mindre av de två klockorna. 1984 var det alltid trångt, svettigt och lågt till tak. Men scenen var riggad i den stora klockan… Ngt överdimensionerat för kvällen skulle det visa sig. Men det är en häftig kåk!

Alla på plats och soundcheck avklarad. Jo, det är en voltarentub på bordet. Stela ryggar på gamla slynglar.

Kvällen började med unga slynglar. Äshatray. Tyvärr missade jag deras gig, men väl valda covers av Misfits och Motorhead ger en vink. Och de kan kollas in på  http://www.ashtray.n.nu/ . Fint med återväxt.

Första ut av gamlingarna. The Craps. “Crap music for crap people” Kvällens bästa slogan och snyggaste logga.

Som sagt, minnena fullständigt forsade fram denna kväll. Jag skall villigt erkänna att jag inte har ägnat Zluggo pop och Bizex- B en tanke de senaste 25 åren. Men de var ett kärt återseende! Hela tiden på gränsen mellan att rasa som ett korthus och att lyfta till skyarna. Som den bästa punken alltid var, och som den bästa konsten alltid skall vara! En strålande version av Iggy´s “Now I wanna be your dog”.

1. “Blodig Jord”
2. “Du är dömd”
3. “Rebeckas dag”
4. “Ingenting jag vill ha”
5. “Kalla det kärlek”
6. “Klockan slog ett”
7. “Mexico”
8. “Rulla på”

Många låtar från när det begav sig visade sig inte hålla måttet 28 år senare ( eller så var det vi i bandet som inte höll måttet). Men låtlistan ovan är skaplig och en handfull av låtarna står sig fortfarande riktigt bra. “Ingenting jag vill ha” är en personlig favorit. Per har ångan uppe, Packet är i bättre form än på många år, så trots att det var en utanförkroppen- upplevelse att återigen spela med  Dead Scouts, så kändes det besynnerligt självklart.
Ola fick kalla fötter när det var dags för “Klockan slog ett” så vi hoppade den. Och det var tur det, för vi fick göra ett extranummer och då hade vi den kvar. Och Ola hade inget att skämmas för!


Detta var en kväll i Gävle, med flera band och med merparten av publiken från samma stad. Så Warheads upplaga 2012 förstärkta av Chips på gitarr hade ingen lätt uppgift att kliva på efter oss. De gjorde ändå bra ifrån sig och hade galan varit i Sthlm så hade bifallet varit ett helt annat!

Kvällens headline var the Lurkers. Ingen av mina favoriter från punkeran och när man synar deras låtlista så finns det egentligen ingen låt som är en klassiker på riktigt. Men man slås ändå av det faktum att de fortfarande jobbar hårt och på ngt sätt håller de kvällen vid liv trots att det glesnar i publiken. Bara deras uppenbarelser gör att man påminns av att vi i Sverige aldrig till fullo kan förstå hur mycket punken betydde och fortfarande betyder för den generationen i hela det brittiska öriket. 50-åriga män i tuppkam är värda ngn form av respekt.

Kvällen som helhet var förbannat kul. Många, många vänner och bekanta som jag inte har sett måååååååååååånga år. ( Men var var Scandal Beauties!?) Inte hade vi vett att gå hem heller. Skall vi aldrig lära oss…

Kvällen satte sina spår på både lokal och närvarande.

Musik skapar alltid en rörande gemenskap, så även denna natt. Ola, Per, jag, Mackan, Annika, Monika, ngn okänd ny bekantskap och männen i the Lurkers. Under natten stämde vi alla in i både engelska och svenska julsånger i en sällan skådad oglamorös hotellfoajé.

Tack och lov finns det inga filmklipp från denna stund.

Däremot kan ni se och höra “Rebeckas dag” anno 2012 om ni följer denna länk:

…och en recension av hela kvällen hittar ni här:

http://arbetarbladet.se/noje/musik/1.5433954-ratt-musik-pa-fel-stalle

De ihärdiga arrangörerna skall ha en eloge. Och jag blir inte förvånad om nästa års upplaga av denna gala toppas av the Pillisnorks med Dileva bakom micken.

/M.

Bollnäs 121209

Persson ringde i somras och berättade om en fest. “Jag tänkte att vi skulle spela”. Vi? Ja, Dead Scouts alltså.
Frågan var så fullständigt oväntad och orimlig så både Ola och jag svarade ja på en oroande kort betänketid…
Så i lördags stod vi så i Perssons garage som om ingenting hade hänt sedan sist för 28 år sedan.
Mycket märklig känsla, overkligt och frågan varför är helt relevant. Men när en gammal vän ordnar en fest och slänger ur sig frågan så kändes det oväntat naturligt att tacka ja.

… och hur lät det då?
Fullständigt omöjligt att ha en åsikt om det. Men Mackan som var på plats och fotade försäkrade att det lät mer än anständigt. F-n tro´t. Men det var ett kärt återseende av bandet och flera av låtarna. Tiden har inte varit lika snäll mot alla låtarna men det var förbannat kul att spendera en lördagskväll i ett garage. Persson imponerade med en strålande Kålpudding i köket, och måste ha fusktränat på basen. Ola som “inte har spelat genom en stärkare sedan vi la av 1985″ klarade sig galant. Jag har ett par veckor på mig att slå av mig ringrosten och det behöver jag. Men det vete tusan om vi inte kan överraska både oss själva och publiken. Beware of old cowpunks with läsglasögon. /M.


Sthlm 121202

Skånegatan… Stora delar av min musikaliska bakgrund fladdrar förbi i mitt medvetande varje gång jag går här. Otaliga är de timmar som jag hängde nere på Hannas (numera Pet Sounds bar, youngsters). Raffe och Högmyr i baren guidade oss genom ett otal kvällar. Fantastiskt goda minnen. Med Traste Lindéns Kvintett spelade vi minst en gång nere i Hannas källare och jag ingick också i den upplaga av Atomic Swing som gjorde sin första Stockholmsspelning nere i samma källare.
MANNKU [mancko] & Östersjön gjorde inte sin första spelning i Sthlm nere i Pet Sounds bar, men väl den andra. Även Little Red Snapper har spelat 2 ggr i samma källare. Snappers hade också ett av sina mera konstiga gig nere i kvällens källare mitt emot Pet Sounds bar. Fast då hette inte stället “Bara Vi” utan ngt helt annat som jag har förträngt. Ett märkligt gig var det i alla fall. Tror att det var Hockey- VM- final eller ngt i den stilen den kvällen och ingen var intresserad av ett bra popband med countrystänk. Tror att det var 5 tappra vänner och en sliten bartender som var publiken den gången.
Kvällens spelning blev betydligt mera välbesökt.


Framme.

Sthlm rymmer ett antal olika livemusikklubbar som huserar på diverse olika krogar. Arrangörerna är alltid entusiaster med ett gott hjärta men med blandad erfarenhet och kunnande. Krögarnas väldigt skiftande inställning till klubbarna bidrar också till hur lyckade kvällarna blir. Jag hade ingen erfarenhet av just “Bara Unplugged” på “Bara Vi”, så jag visste inte var på skalan vi skulle hamna denna kväll. Roligt då att konstatera att Eddie och gänget bakom klubben visade sig höra till de bättre som jag och Roland hittills stött på i Sthlm. Bra uppbackning både före och under gig´et. Spelar gärna här igen.

Markus Örn premiärspelade med sin nya duo the Majestic Mama strings. Han klagade själv innan spelningen på att han var ringrostig. Men det var ingen fara. Fin stämsång och en knippe riktigt bra låtar ur (country)musikhistorien. Hoppas att det gav mersmak och att vi får höra egna låtar nästa gång.
Markus och hans spelkamrat hade också med sig alla sina barn och respektiven på soundchecken. Härligt. Hörselskydd, nya leksaksbilar som testades i “backen” ner till baren och amning varvades med skrålande pappor. Det infann sig en fint stökig hippiestämning.
När man spelar sist så soundcheckar man först. Snabbt avklarad soundcheck och därefter en lika snabb middag bestående av en som Roland så diplomatiskt uttryckte det “svårbestämd Polsk köttbit”. Så helt plötsligt hade vi 4 timmar kvar till gig.
Här kan vi inte stanna, då åker flaskan fram för att döda tid. Förödande. Några snabba steg runt hörnet och sedan stod vi vid Victoria. Vilken film skall vi se? “Vi vill ha två biljetter till den film som börjar nu och slutar innan 20″. ( så borde man alltid välja film så att man inte alltid ser filmer som redan bekräftar det man redan vet…) Det blev den franska filmen ”Min ungdoms kärlek”. Visste inte mycket om den men jag hade ett vagt minne av att regissören Mia Hansen-Løve lovordade Widerberg.
Låååååååångsam fransk film. Hade aldrig suttit kvar om det hade varit på TV, så skadad är man nuförtiden. Tyst var den också, kanske tre- fyra låtar på 2 timmar…
Men vi hade tid som skulle slås ihjäl så vi satt lydigt kvar. Det lönade sig. Efter ett tag lugnade man ner sig och drogs in i det eftertänksamma tempot. Historien drabbade nog mig mer än Roland, men så har jag också nyligen haft ett krossat tonårshjärta i huset.
“The first cut is the deepest”. Alltid!

Tillbaka till Skånegatan.

Dennis Camitz gick på som andra akt. Mitt i en lång turné. Det märktes, han hade ångan uppe. Började lovande i ngn slags “singersongwriter”- stil, men med lite mera bett än genomsnittet. Det kommer en hel generation som är influerade av Bon Iver, Fleet foxes m.fl. Men efter ett tag så tappade Dennis mig… misstänker att han har passerat ett par syltor på sin 100- dagars- turné. Det har visserligen gett honom en scenrutin som jag ofta saknar bland många nykomlingar, men å andra sidan hade han jobbat fram ett ganska märkligt mellansnack som ibland tangerade ngn slags standup… har säkert räddat honom på en och annan sylta, men det rimmade dåligt med hans stundtals ganska bra lågmälda låtar.

En hel del goda vänner började trilla in. Väldigt uppskattat, och det gör också att man skärper sig lite extra.
Detta var Rolands och mitt första gig som duo i Sthlm. Vi gjorde att par i somras där det i Ljusdal funkade bättre än det i Edsbyn. Men det var båda två på relativt stora festivalscener. Inte helt lätt att fylla ut en sådan scen som duo och inte heller det enklaste att nå ut till publiken. En liten klubbscen är klart bättre förutsättningar för en duo.
Jag hade utlovat nya låtar, och så blev det till stor del. Alla tre som ligger ute på Soundcloud, ” Släpp den lös”, “Gör så gott du kan” och “En riktig j-a smäll ( starka tillsammans igen” spelades. Dessutom “Vad är det för fel på (Kärlek, Fred och vänskap) Solidaritet”, ” Ett hopplöst fall” och “Moder Jord”. Naturligtvis snubblade jag på ngn textrad här och där men flera av de nya klarade sig bra. Speciellt “Släpp den lös” och “Moder Jord”. Roland lyckades skapa ett riktigt olycksbådande “träsksound” på “Moder Jord” nästan helt på egen hand. Jag är så förbannat nöjd med att jag har fått min översättning av Gun Clubs “Mother Earth” godkänd. Jeffrey har såklart av naturliga skäl inte hört min version, men förlag brukar vara ruskigt svårflörtade, så det känns väldigt bra att ha fått ett godkännande. Skall bli spännande att spela in den. ( Tack för hjälpen med översättningen Susanna).

Roland var nöjd med kvällen och drog sig tillbaka. Hade hoppats på att bjuda Snappers- John på ett par öl som tack för lånet av gitarren, men även han var nöjd.
Är alltid uppe i varv efter spelningarna så det är meningslöst att gå hem för tidigt. Så jag blev glad när min arbetskamrat och tillika konstnären Johan stannade kvar för att runda av kvällen. Vi hann med en hel del. Visade sig att Pollock är en av Johans favoriter och då gled vi naturligtvis in på den klassiska frågan om man får göra abstrakt konst/musik direkt, eller om man först måste måla/spela/sjunga rätt för att bevisa att man kan, innan man får slänga sig ut i blindo. Jag vacklar alltid, men kommer ändå alltid fram till en lika glasklar insikt. Just denna kväll kom vi precis innan stängning fram till att man såklart får slänga sig ut direkt.
Med den slutsatsen lommade vi ganska nöjda hem i ett på många ställen öde Sthlm.

/M.

p.s. Nästa gång jag står på en scen blir i Gävle på annandag jul.

Vem hade trott det… 28 år senare. Mer om det en annan gång d.s

Hälsingland 25/7

“Allt skall bort, Gratis, Musikinstrument”. Ofta kan man se redan på Loppis- skylten om det är värt att stanna. När texten ovan stod på ett gammalt luggslitet Frälsisplakat så var det bara att svänga in i Alfta. En gammal sanning är att det dräller av gamla vintageinstrument i (Fri-) kyrko- miljöer. “Ajdå” sa Roland. Pengarna är slut och bilen full redan som det är… “min fru blir inte glad om jag kommer dragandes med ännu en gammal Levin”

“Jag har redan sålt alla mandoliner och gitarrer utom en”. Den gitarren visade sig dock vara en medioker Nylon- skol- gitarr av okänt märke. Kanske lika bra. “Men dragspel då?” En förbannad tur att vi inte var dragspelare! Vilken samling, 10- 12 stycken, och alla pärlor. Jag är lekman på området, men alla var helt fantastiska till utseendet, och vilken kraft. De bara tog över hela rummet. För naturligtvis fick vi oss några låtar. Hälsingevemod, Franska tongångar och även en rask melodi på tvåradigt.

Jag vågade inte fråga om hans “bulltie” var till salu. Men jag gick inte hem tomhänt. Två solblekta men skapliga inramade reproduktioner, en Dardel och en Van Gogh för 70 spänn tillsammans var en bra start på dagen.

Playwood i Edsbyn arrangerades för 4:e gången. En strålande akustisk endagarsfestival som jag har sneglat på i ett par år. Väldigt roligt att vi till slut prickade in den. Vårt första Duogig. Roland och jag.
Vi fick äran att öppna. På scen kl.16. Men det var dramatik redan innan vi gick på. Scenen står i den fina Öjeparken som till hälften är omringad av en bäck, en mindre å. En av arrangörerna hade parkerat i slänten backom scenen. Om handbromsen någonsin var ilagd eller om den släppte får vi aldrig veta. Men en snöpligare (o.snyggare) irullning har sällan setts. Bilen damp ner på en brygga som helt krossades och kilade in sig “perfekt”. Tack och lov kom ingen till skada och snabbare än vad man i Sthlm kan säga “har ngn numret till bärgningen” så var en lokal åkare på plats och bilen uppe i ett huj. Även plåtskadorna dunkades snabbt till på plats. Jag hoppas att bilen rullar idag och att den drabbade redan kan skratta åt eländet.

Att öppna festivalen kl. 16 en onsdag var ett vågspel. När sedan himlen öppnade sig på slaget när vi gick på påverkade såklart publiktillströmningen. 100 tappra huttrade under parplyer och i regnställ och jag blev speciellt glad över att en del “kompisar från förr” dök upp i parken. Tack för att ni kom!
Vi var inte på topp från start jag och Roland, det skall villigt erkännas. Men vi spottade upp oss och fick bl.a. till ett par skapliga versioner av några av de nya låtarna. Speciellt “Släpp den lös”.


Kvällen i Edsbyn tog sig. Det klarnade och publiken strömmade till vartefter. Flera fina band/artister med lokal anknytning stod på programmet. Dessvärre missade vi dem allihopa eftersom vi skulle vidare till nästa gig. Grämer mig speciellt över att jag missade Nothern Safari. Men det får bli nästa år. För jag hoppas verkligen att JP och Co. håller sitt löfte om att vi kan komma tillbaka nästa år, och då med fullt band och senare speltid.

Vidare till Ljusdal

Precis när vi gled in på bron över Ljusnan så sprack himlen upp över Ljusdal. Man kan bli naturlyriker för mindre. Tredje gången för oss hos Micke och Sara på Rosenhill/Humla. Första gången för två somrar sedan fick jag tjata mig in eftersom det redan var fullt. Men efter det ringer Micke och det är jag ruskigt glad för. Vilket ställe!!!

Första akt ( av fem) var redan på scen när vi kom fram. En kaffe i solen, några softa låtar och vi kände direkt att detta skulle bli en till bra kväll i Ljusdal.

Bra mat och dryck finns naturligtvis, men också ett fint galleri i ett av de gamla växthusen. Jag gillar verkligen Mickes bilder skarpt. Denna gång var det en hel del pärlor från en Indienresa. Sevärt!

Alltid bra band/artister i Ljusdal. Inte alltid kända, men plockade med fingertoppskänsla. Precis före oss spelade 4 slynglar och en tjej , Auburns från Söderhamn. Inte en gnutta orginalitet över deras slammer pop- rock i den brittiska Kinks- Oasis- Libertines- etc- traditionen. Men nu och då snubblar man ändå över ett band som lyckas förvalta arvet så pass bra att man tycker att det är upplyftande. Auburns gör det, och får även in en gnutta egen touch. Oförskämt unga, ingen över 18. Skulle inte förvåna mig om vi hör talas om dem igen!

Med ett gig i ryggen och peppade av Auburns slammer- groove så var Roland och jag bättre från start när vi gick på vid 22.30.
Ända möjligheten man har som duo att matcha ett krängande rockband är att plocka ner det till så lungt som möjligt, vilket vi också gjorde. Vi började med “Väskan”, men redan som andra  och tredje låt tog vi två nya. “Ett hopplöst fall” och “Gör så gott du kan”. De är lätt att spela i Ljusdal. En publik som är nyfiken och lyhörd, även om de inte känner till artisterna/banden i förväg. Detta var vårt andra gig någonsin som duo, och trots att vi fick till det mycket bättre än i Edsbyn tidigare på dagen, så saknade vi Torbjörn på trummor ibland. Men ju längre giget pågick dessto mer hittade vi formen. Och det blev en stark avslutning med ytterligare två nya låtar, “En riktig j-a smäll” och “Släpp den lös”, albumlåten “1 timme, 1 dag, 1 vecka, 1 månad” och som final min svenska tolkning av Gun Clubs “Mother Earth”, “Moder Jord”. Där fick vi till ngt slags primitivt träskgung på två man.

I logen, 3 sekunder efter att vi gick av scen

En snabb avriggning för sedan var det dags för kvällens sista akt, Glesbygd´n. Av ngn obegriplig anledning har jag inte sett dem live tidigare. Reggae på Ume- mål. Krängande- svängande rytmtrio i botten, Blås, melodica, gitarr och keyboard. En strålande avslutning!

Kan man vara annat än lycklig efter ett sånt dygn!

Tanka och skräpmat.

Sen fick Roland stå ut med mig och mina skrönor när han körde hemåt i natten med mig som törstig bisittare. Mörkt och tyst i Hälsingenatten. Vi passerade orter som YG och LOCK och en drömskt stämning la sig. /M.

(helt uppenbart att de två bilderna av mig och Roland på scen är av en annan klass. Micke Johansson har såklart plåtat)

Oslo kring den 17:e maj.

Dogmasessions i Studio Intim i Oslo R.A.W.K City.
Underbart att spela in utan skyddsnät.

Längtar redan tillbaka.

/M.

Restaurang Skål, Hornstull 120301

Skål ligger 250 meter från “Lasse i Parken”, så geografiskt har vi inte rört oss mycket på ett halvår. Men musikaliskt tog vi ett sjumilasteg. 7 betalande och två plankande överförfriskade “locals” i publiken. De sju var mina vänner och jag tackar för supporten, men att vi dessutom lyckades fängsla de två svajjande herrarna tar jag som ett gott tecken. När en av dem reser sig upp för att dansa på sista låten så är det, hur märkligt det än kan låta, en vacker Kaurismäkiaktig scen.

Första plattan spelades in innan jag hade tagit en ton live. Nu är vi på väg mot det som jag anser är den rätta vägen mot en bra platta. Nya låtar skall spelas live först och sedan spelas in. Kalla mig oldschool…
Kvällens låtlista innehöll 4 nya alster.

Redan som andra låt spelade vi ” Ett hopplöst fall”. Som trea “Gör så gott du kan”, som sjua ” En riktig j-a smäll”, och direkt efter, som sist av de nya låg ” Vad är det för fel på ( Kärlek, Fred och Vänskap) Solidaritet”. Kul att spela nytt, och ett bra bifall från den ringa men entusiastiska publiken övertygade mig om att de alla fyra redan efter en kväll har visat sig värdiga en plats i setlistan.

Roland hade magiska fingrar ikväll! Det har han alltid, men just ikväll var en sådan kväll då han hade det där lilla extra.

Torbjörn och jag skötte oss också bra, och all den vilsenhet vi kände hos “Lasse i Parken” för ett halvår sedan var som bortblåst. Vi var ett band igen. Och känslan av att vara med i ett band, det gott folk, är belöningen. Hur liten publiken än är.

Torbjörn var väl värd det lilla bruna glaset.

En stilla promenad hemåt efter kajen.

/M.

p.s.
Samma blick, huvudbonad, likadant skägg… skall jag bli orolig, vart är jag på väg? d.s

“Lasse i Parken” Sthlm 110826

Mycket talade för att det skulle kunna bli en strålande kväll. Sommaren drog sin sista suck, solen sken över oss redan vid soundcheck och många vänner var tillbaka i stan. Kanske dycker de upp. Kul också att Alex Fridell med band var på plats.
Men kvällen blev lite vinglig. Kul med många akter på scen, men frågan är om inte sex olika band/artister är ett par för många för en sån här kväll. (För?) Mycket musik på samma kväll och svårt att göra ngt vettigt av soundchecken när inga inställningar blir kvar… Dessutom brakade min favoritbox, tremolon, sönder redan under soundchecken… Hur skall man kunna vara vemodig utan en tremolobox?! ( Tack och lov ordnade just det sig eftersom Roland kunde ta med en extrabox)

Musiken från scen under kvällen var blandad. Högt och lågt både musikaliskt och kvalitativt. Förra sommaren stötte jag på Alex Fridell och hans band för första gången. En trevlig ny bekanstskap, både socialt och musikaliskt. Han och bandet rör sig i en traditionell ådra av svensk rock, omöjligt att inte nämna Lundell i sammanhanget. Men det som främst gör att jag gärna lyssnar är Alex målande texter. Han fångar ögonblicken bra på några få rader. Hoppas att vi spelar tillsammans igen Alex.

Alex Fridell & Band

Vi spelade sist. Kul att vara ngn form av “headline”, men det har sina sidor att gå på när det redan har varit 4 timmar musik och party. En mättnad infinner sig bland publiken och dessutom börjar alkoholen sätta sina spår hos många. Det är svårt att nå fram.
Vårt fest- gig- humör var inte heller på topp delvis beroende på att vår uppladdning inte var den bästa. Problem med att hitta en barnvakt ( som till slut löste sig, tack) och att jag hade tillbringat eftermiddagen på en begravning dämpade oss ngt. Tekniken fortsatte dessutom att spela oss små spratt, så vi hade svårt att “hitta varandra” på scenen. Tack och lov så hade vi en handfull vänner på plats som gav oss den respons som jag faktiskt tycker att vi förtjänade( bless you!), så vi höll oss flytande.
Inte mycket till finesser från oss denna kväll. Men till slut får vi fram lite kraft i alla fall. Någonstans vid “Västerbron” börjar det svänga.

Västerbrofästet

Ingen arbetsseger, men väl en kämpainsats av oss alla tre. Jag själv, Torbjörn och Roland.

/M.

“Leva- Kungsladorna” Visby 110810

Jag var på Gotland redan veckan före giget. Ena halvan av mig är och förblir en landsortsgrabb. Jag var inte svårflörtad när Linus Larsson som mixat min platta frestade med en fisketur i och kring Fårösund. En rent magisk kväll i båten för mig, min grabb och Linus. Likt alla fiskare så pekade Linus ut minst 5 ställen där han “alltid får fisk”. Vid en av grynnorna hade han naturligtvis “bara håvat in gäddorna förra sommaren”. Behöver jag säga att vi inte ens fick ett hugg på hela kvällen… Men det var ändå en kväll som jag inte hade velat vara utan. T.o.m. en vykortsfin solnedgång i havet. Tack Linus.

Åkte hem och vände. Hämtade gitarren och Roland, ena halvan av “Östersjön”.

Framme. Kärt återseende. Jacob från “Leva”. Huset bjöd på en riktigt bra grill . Med en handfull musikanter och en ekonom vid bordet så hann vi beta av den svajjande världsekonomin, genusperspektivet inom popmusiken, den Finske backhopparen Matti Nykänens bravader och Lars Ohlys avgång. ( Josefin Brink kanske?)

Lika bra att säga det direkt. Giget på ön blev inte ngt av våra bättre. “Leva” är ett bra ställe och de har en riktigt fin utescen. Men redan på båtfärden över så började vi misstänka att vi inte skulle kunna spela ute. Åskan låg i luften. Och mycket riktigt, vi fick flytta inomhus och spela i ett hörn. Ingen katastrof, men det matchade inte den fina utescenen.
Vi fick dela kväll med Patrask (tack för det!) och de fick slita för att flytta runt backline och P.A. Tiden sprang ifrån dem, så det blev aldrig ngn riktig styrsel på soundchecken. Det kan man överleva. Men när sedan tekniken också spökade under större delen av vårt gig, med glappande mickar som största bekymret så tappade vi styrfart. Men publiken var överseende och tålamodig. Så vi repade mod och avslutade ganska bra. Kanske bättre än vad vi själva tyckte, för vi fick fin respons efteråt.

Inomhus


Pustar ut.

Andra halvan av “Östersjön”, Torbjörn, har rötter på Gotland, så naturligtvis ville han visa oss runt efter giget. Passade utmärkt eftersom jag och Roland skulle ta 03.30- båten hem.
Som en räddande ängel kom Torbjörns mamma och roddade. Körde oss dessutom ner till hamnterminalen för att lämna instrumenten i väntan på avgång.

Jag trodde att detta var sista högsäsongveckan på Gotland, i.o.m. att Medeltidsveckan pågick för fullt. Men när vi kom ner till den mörka, blåsiga hamnen så började vi alla sjunga på Ted Ströms “Det är då det stora vemodet rullar in”. Spöklikt tomt och stängt överallt utom på Joda. Vi smyger in och sätter oss bland 15 tappra själar.
Eftersom klockan bara var 23 så började vi tro att det skulle bli en lång väntan. Men ett glas beställdes in och Torbjörn började plocka fram alla sina Gotlandshistorier. Sämre kan man ha det.
Vi spelade visserligen på Gotland redan förra sommaren, men aldrig i Visby. Så detta var Rolands första kväll här. Vi traskade vidare med hopp om att hitta festen som rimligtvis borde pågå någonstans i mörkret.
Stämningen fortsatte dock att var spöklik, men också schysst. Donners plats var helt stängd och öde, Adelsgatan likaså, med undantag för Medeltidsklädda figurer som dök upp i mörkret när man minst anade det.

Men när vi rundade hörnet in till Stora Torget så hittade vi faktiskt festen.
Inne på “Bageriet” spelades det live. Flera band på rad och massor med gamla vänner och spel- bekanta till Torbjörn. Kul! Safari avslutade.

Safari

Alla som varit i Visby vet att man förr eller senare hamnar på “Nunnan”. Jag har spelat där förut med Little Red Snapper, ett trevligt ställe. Och när det ligger vägg i vägg med “Bageriet” så var det naturligt att glida över när musiken tystnade.

Festen fortsatte

På Nunnan var det Medeltid på riktigt.

“Östersjön” hade kommit igång bra och kunde inte låta bli att inspireras av sin nyvunna vänner. “Glad i hatten” fick helt plötsligt en helt ny innebörd.

Som ni ser så var det helt klart dags att runda av kvällen. Båten väntade på mig och Roland.
Ett långt ojämnt dygn. Berg och dalar. Men minnesvärt.
Lasse i Parken/ Sthlm 26/8 nästa./ M.

03.30- båten

“Pop- & Vis- Cirkus” Ljusdal 110702
Efter att jag hade skrivit mina rader nedan så fick jag lite bilder av Micke J. Inte nog med att han är en strålande värd och arrangör, han är dessutom en fotograf av rang.  MANKKU [mancko] & Östersjön har aldrig sett bättre ut!

“Pop- & Vis-Cirkus” Ljusdal 110702

Rosenhills/Humla i Ljusdal var en av de första som bokade oss. Vi hade ett fint gig där redan förra sommaren, så vi visste vilken bra kväll som väntade oss. Deras Vis- och Pop- Cirkus är inne på tredje eller fjärde och året ståtade med ett riktigt bra program i år Pop- o. Vis- Cirkus . Dag Vag, Per Persson, Ulf Stureson m. fl. ur det äldre gardet och flera nya unga som t.ex. Nothern Safari. Jag och Stina Berge hamnar väl mitt emellen. Samma ålder som de äldre, men båda “debutanter”.

När vi passerade “Klacken” i Järvsö, en bedårande vy, så vaknade glesbygdsromantikern i mig. Men alla amatörfotografer som har försökt att fånga ett naturpanorama vet att det faller platt, så jag börjar istället med en bild på den sensationella rondellutsmyckningen i Ljusdals mitt. Den går inte av för hackor.

En fin kombination av rutin och en hälsosamt cool inställning hos arrangören och ljudkillarna gjorde att soundchecken avklarades i ett nafs. Skönt.
En promenad genom Ljusdal och en Öl på det lokala etablissemanget kändes fint efter 4 timmar i bil.
Likt många mindre samhällen i Sverige så är husen i Ljusdal en salig röra. Rent ut sagt Skitfula 70- 80- tals- byggen varvade med fantastiska gamla Hälsingegårdar. Och mitt i alltihopa detta snygga hus. Med lite fantasi så skulle det kunna vara New Orleans

Värdparets hus är inte heller dumt. Verandan är underbar. En fin plats för en timmes uppladdning. Jag och Östersjön smakade på några nya låtar.

Roland.

Torbjörn.

Förbannat omöjligt att lyssna på andra band/artister innan jag själv skall spela. Jag är helt uppslukad av vår egna kväll.
Att ha Bob Hanssons “berättar-Stå-upp-performance” före sig på scenen denna kväll var både skönt och underhållande. Skönt att inte ha musik före man går upp, och bra för humöret med några vassa rader av Bob. Dessutom drog Bob folk. Fullt i raderna när vi klev på.

Och de stannade kvar!
Alla som har spelat i en trio vet hur det är. Så fort ngn tappar tråden eller seglar iväg så svajjar skeppet. Men å andra sidan är det fantastiskt när man får ihop det på tre själar. Denna kväll var en av de bättre. Och speciellt “Bron” lyfte till sköna höjder.
Vi var väl värda den fina respons vi fick. “Elsa” och min nyöversatta version av Gun Club´s “Mother Earth” fick bli kvällens extranummer.

Naturligtvis fortsatte kvällen till långt in på natta…

Vi pustade en liten stund, men inte länge. Humöret som redan var på topp efter ett bra gig höjdes ytterligare av tillresta Norrländska gamla vänner ( Förbannat kul att du kom Jocke!!)
Uppriktigt sagt så brukar jag ha svårt att uppbåda ngn entusiasm även för banden/artisterna som följer efter ett eget gig. Men den sköna stämningen i Ljusdal gjorde att jag ändå satte mig en stund framför Stina Berge och hennes band. Det ångrar jag inte. Några riktigt fina bitar. Stina kändes oväntat självklar som front och sångerska fast hon, liksom jag, klivit fram på äldre dar. Att den helt strålande cellisten Pelle Halvarsson ingår i Stinas band gjorde också att jag stannade en stund extra.

Stina Berge & band

Efter Stina gick Västerbrokören på. Omtumlande.
Här handlar det om ngt mer än musik. Efter de två första trevande låtarna gick jag och Roland. Vi var alldeles för speedade av vårt egna uppträdande och med party i benen. Men vi återvände efter en timme, eller kanske var det två… Och trots sinande bänkrader så bara fortsatte “VBK” att spela och spela…
Och helt plötsligt blev jag tagen. “Keith’an” sa en gång i en intervju att den stora anledningen till att Stones bara fortsätter och fortsätter, år efter år är för att stunderna på scenen är en frizon. Han sa i intervjun att de i bandet ofta sa “… Kan vi inte bara få gå upp på scen och få vara i fred…” Med tanke på att Stones sällan uppträder för mindre än 50.000 pers. så kan det te sig lite märkligt. Men det är precis det det handlar om. Stunden på scen är magisk. Man släpper allt annat.
Jag känner ingen av medlemmarna i Västbrokören men jag tror att bandet och stunden på scen är en av få fasta punkter i deras tillvaro. Naturligtvis biter man sig då fast på scenen så länge man kan! Och faktum var att när jag och Roland kom tillbaka och såg de sista 15 minuterna så hade bandet jobbat upp ngt slags transliknande självsväng. Fascinerande!

Att dragspelaren i VBK ( ledsen, jag har glömt ditt namn), anlände till giget i denna pärla kändes helt självklart.

Sen bar det av till eftersittning hos detta fantastiska värdpar

Tillbaka till den Hacienda- liknande verandan. Även denna kväll blev till natt i nya och gamla vänners lag. Extra kul att Ulf stannade kvar efter sitt gig på fredagen.
Naturligtvis åkte instrument fram på nattkröken. Sällan har ett instrument passat bättre in i sin omgivning. Pelles cellospel till den ljumna natten var inget annat än magiskt. Jag ringer dig Pelle när jag får styrsel på den nya låten som jag inte fick ordning på i nattens rus. Den är som gjord för cello.

Innan jag lommade hemåt till den lägenhet vi hade fått låna så passerade jag Mickes fotoutställning i Rosenhills Lusthus. Eftersom Micke är en 100 ggr bättre fotograf än vad jag är så kan jag inte låta bli att visa denna bild.

På vägen passerade jag denna gamla skola(?)
I ett helt folktomt Ljusdal så började fantasin skena. Kanske kan bli en låt…

Snart “hemma”. Precis innan jag skulle gå in i “vårt” hus, strax efter kyrkan, så kommer en glad ngt yvig yngling som jag träffat tidigare på kvällen vinglande på cykel. “Kom ihåg att lägga ut texterna och ackorden på nätet, som du lovade” var det sista jag hörde från denna nya trevliga bekantskap. Ingen dum idé.

Nöjd med kvällen somnar jag in. Men bara för en kort stund. För in stormar Torbjörn. Euforisk. Glad som ett barn. Arrangören Mickes givmildhet bara fortsatte. Torbjörn hade fått två originalvinyler av två tidiga Kjell Höglund- plattor från 70- talet, med egna anteckningar av Kjell… Jag har aldrig sett Torbjörn lyckligare.

För er youngsters som inte känner till Kjell så är det bara att stövla iväg till närmaste skivbörs eller välsorterad skivaffär. Jag trodde att ni skulle kunna kliva in på Itunes eller Spotify, men där finns knappt någonting av Kjell. Jag tycker att ni skall börja med “Man vänjer sig”.

Efter en relativt tidig hemresa till Tjockhult så ägnade jag hela eftermiddagen och kvällen åt en videoinspelning. Men mer om det en annan gång.
/M.

“Bollnäs, Världen”. Renshammar- Bollnäs 110617

Mina spelkamrater Torbjörn Söderman (fr. Gotland) och Roland Junell (fr. Jakobstad/ Fin.) fick visserligen ett besök i mina gamla hemtrakter redan förra sommaren, men denna fredag på Renshammar i Bollnäs så fick de en full portion av Hälsingland. Med råge.
Bara entrén till gården slog an tonen för kvällen.

De loger som som jag har passerat under mitt liv som flackande musikant i olika sammanhang har varit av alla slag. Jag började på botten ngn gång 1983 med en fuktig källare i botten av Mud club i GBG med bandet Dead Scouts. En av medlemmarna i bandet “Under Ica” hade veckan före fått flatslöss enbart av att sitta i soffan i logen på Mud club… Sen dess har det tack och lov gått bättre och bättre. Men frågan är om inte logen på Renshammar för evigt har satt en ny standard. Såhär vill vi ha det i fortsättningen.

“Bollnäs, Världen” är en riktigt bra mini- festival som nu är inne på tredje året. En lagom stor dos musik, tre- fyra akter per kväll, i en magisk miljö. På lördagen spelade bl.a. Dan Victor med band, och vår kväll delade vi scen med folkmusik- combon HiR och Hägga som denna kväll kom utan sina “the Thieves from the North”. Hägga klarade sig galant utan sina kumpaner.
Före Giget så konstaterade jag och min gamla spelkamrat Per Persson att vi ibland förundras över att inte fler gamla vänner och bekanta dyker upp när man spelar.  Antingen är man i god form och giget blir bra, eller så får man som publik se förfallet. Underhållningsvärdet är på så sätt alltid garanterat.
Denna kväll hade jag dock inget att invända mot uppslutningen! Otroligt roligt att så många kom. Goda, goda vänner som jag ser alldeles för sällan, gamla förälskelser (hoppas att jag inte skrämde slag på din son Anki?!), och även denna gång, nya bekantskaper som jag hoppas träffa igen.
Förutsättningarna för en bra kväll och ett bra gig var exemplariska.
Och en bra kväll blev det!

Kväll blev till natt. Roland och delar av HiR plus vänner.

Kärt återseende mellan två vänner. Tuben och Hägga.

Natten avslutas med formidabla Kolbullar från grillen

… sen kommer gryningen och även en finne måste sova…

Den 2/7 återvänder vi till Hälsingland. Vid den tidpunkten är det Midnattssol, och då kan vad som helst hända. Ljusdal hägrar…

/Magnus

Releasekalas på El Mundo 110609

Nu har vi firat in plattan! En strålande kväll. Goda vänner och nya bekanta. Tack för att ni kom och firade med mig och bandet.

Vimmel