Turnéblogg

Sthlm 181027

IMG_8912
Tveksamt om det räknas som turné när man tar tricken till spelningen? Men några ord om releasen på Söders Hjärta är ändå på sin plats eftersom det blev en bra kväll!

Bara Söders Hjärta i sig är värd ett par ord. Det har gått upp och ner för stället genom åren och det har bytts ägare några gånger. Men att återvända hit är alltid trevligt, det sitter mycket i väggarna. Det var faktiskt en av de första barerna som jag besökte när jag flyttade till Stockholm för över 30 år sedan!?!
Med ojämna intervaller har jag hamnat där igen och kommer speciellt ihåg en kväll från sent 80- tal när Perssons Packs debutplatta spelades in ett stenkast bort på Hornsgatan vid Bysistorget. KMH hette studion då, har för mig att H´et stod för (Lasse) Holm. Fortfarande studio där, ombyggt några gånger, men idag tror jag att det musikaliska kollektivet INGRID i alla fall delvis huserar där.
Första inspelningsperioden för Packets debut var avklarad och detta skulle firas. Den legendariska producenten Anders Burman tog täten och ledde oss till Hjärtat. Efter mat och lite öl så frågade Anders om vi ville följa med honom hem och runda av kvällen. “Jag bor runt hörnet, uppe i backen”. Vi var inte nödbedda. Vi snirklade oss uppåt Bastugatan och började snart ana vart vi var på väg. Upp till det runda tornhuset som tronar högst i kvarteret. Jösses vilken lya på toppen! Det blev en lång kväll, vi möttes av Anders klart yngre men ändå luttrade fru som visste vad som väntade. Anders med musikantvänner “instängda” i hans musikrum, det hade hänt förr. Ett ståtligt rum med vinyl från golv till tak, en grym stereo, en magnifik utsikt över Stockholm och frikostigt med dryck. Anders var en lågmäld person, levererade ödmjukt den ena fantastiska skrönan efter den andra… Cornelis såklart, Pugh, John Holm och Bernt Staf… vi satt bara och gapade. En kväll som jag aldrig kommer att glömma.

Idag drivs Hjärtat av Niclaes. Han förvaltar det strålande, och har också satt sin egen prägel på stället.

ägarn

program

Vänner och bekanta trillade in, väldigt roligt att ni kom allihopa! Rickard, Henka, Niclas, Anders, Ulf, Anja, Susanna, Tommy, Daniel, Fredrik, Oscar, Mats, Annika, Christel, Fredrik, John, Torben… ledsen om jag glömt någon…

låtlista

Processed with MOLDIV

Processed with MOLDIV

Rickard “Rick Rock” Friberg var så snäll och filmade en snutt av singeln.
Vinglar till lite såklart, alltid nervöst att spela nya låtar live, men vi klarade den skapligt.
(Rickard och Henka presenterade också ett lysande förslag för “produktutveckling”. -“Vilket j- a skitband som helst har ju ett eget vin nuförtiden, så det kan du glömma. Det är fortfarande inget som slår ett eget Flipperspel. I ditt fall skall det såklart vara “MANKKU [mancko] & Östersjön” och spelet designas såklart utifrån en blinkande och skränig Finlandsfärja. En hel del fällor som man kan trilla i på en kryssning och som kan inspirera designen…”) Det är väl bara att börja crowdfund´a.

… och såhär låter samma låt i full blom

Jag var så uppspelt över kvällen så jag var dålig med kameran, och “scenen” är dessutom minimal, så ngn bild på hela bandet har jag inte.

3av5

Kvällens lirare var utan tvekan Rolle. Som småbarnspappa hade han legat däckad i en klassisk “dagissmitta”, 39 graders feber så sent som kvällen innan. Men han samlade kraft och genomförde gig´et med bravur. Men på bild fastnade han inte… och något partyvimmel blev det av förklarliga skäl inte för hans del. På hemväg en kvart efter avslutat gig.

Rolle har precis släppt en instrumental soloplatta. Värd en lyssning!

Men vi andra fick runda av kvällen!
Ni anar inte hur glad jag är för hur Östersjön har tagit form. Surjo Benigh på Bas, Crille Olsson på trummor och så Rolle då. Vi gjorde ett par gig förra året, men då trevade vi oss fram. Nu har vi gjort en handfull gig under sommaren, tidiga hösten, och den nya EP´n är den första inspelning som jag har gjort där Östersjön är med från start, där de har varit med och färgat soundet. Det hörs, det börjar arta sig, och jag fick mycket beröm under kvällen, inte minst för Östersjöns insats. När sedan Maria Almlöv också hade möjlighet att sluta upp på Hjärtat så var lyckan total. Maria har ju varit med på inspelningarna sedan förra albumet och nu hoppas jag att hon har möjlighet att vara med på fler spelningar framöver. Våra röster går så bra ihop!

Och trevligt surr brukar vi också ha.

eftersnack

Som sagt, jag glömde nästan helt bort att plåta alla kära vänner som tittade in. Men Ulf fastnade i alla fall. Sent på kvällen, fotokvaliteten därefter, men det syns att det var ett kärt återseende. Jag blev extra glad över att Ulf gillade avslutningslåten “Ingen skada skedd”.

vännerfrånförr

Fint folk kommer sent, ibland t.o.m. sist. Älskade Sonerud trillade in efter(?!) gig´et. Men vad gör det, han är alltid välkommen. Och stil har han alltid haft. Filtslips!!!

Sonerud

Tack för denna gång Hjärtat! Jag är säker på att vi ses igen. Ett ställe som har både Andy McCoy och Willy inramade på väggen vill man återvända till.

andyWilly

Den var värd ett kalas, EP´n.

Sthlm 180821

Vi har ännu inte haft något gig i Oslo, men min resa dit för mixning av den kommande
EP´n ser jag ändå som en tripp som platsar i Turnébloggen.

Ni som känner mig vet att jag är flygrädd. Dock går det att hantera, så om det kniper så flyger jag. Men att jag väljer tåg då jag har chansen beror inte på flygrädslan. Jag gillar att åka tåg, så enkelt är det. Man kan sjunka in i en skön lunk, känna att man är på väg någonstans. Ta en kaffe, kanske en öl, en god bok och kanske t.o.m. en pratstund med en främling. I dessa tider med flygskam så rekommenderar jag alla att ta tåget. Bra för alla och skönt för dig. (Du vet väl hur många ggr du behöver åka tåg Sthlm- GBG för att orsaka motsvarande koldioxidutsläpp som för en flygresa samma sträcka? 100 ggr? 1000 ggr? Nope… 74.000 resor…) Billigt är det också, bara du är ute i god tid med bokningen. Vi kan väl bli överens om att skippa inrikesflyget i alla fall?!

Jag är visserligen extrem, jag gillar t.o.m. att man på vissa rutter fastnar på gamla knutpunkter eftersom man skall synka ett annat tåg. 55 minuter i Hallsberg var denna dag perfekt. En bensträckare och en medioker mosbricka på den lokala korvmojjen kan på något märkligt sätt ibland förgylla dagen.
Hallsberg

Oslo!
Jag har för länge sedan tappat räkningen på hur många ggr jag har varit i Oslo. Första gången kommer jag dock ihåg som om det var igår. Det var 1984 när Dead Scouts hade sitt första gig utanför Sverige. Det var stort för 3 st. 20-åringar från Hälsingland. Vi träffade Glen Matlock i Bergen på första spelningen i Norge och när vi sa att vi skulle spela i Oslo dagen efter så frågade han om han fick stå på gästlistan?! Glen Matlock på vår gästlista?! Och han kom! Det var helt osannolikt för oss.
Efter det har det handlat om gig och inspelningar i stort sätt varje resa, så för mig är staden Oslo R.A.W.K City.

Nuförtiden är det dock aningen lugnare. Jag ankom Oslo halv elva och knackade på hos min kära vän Geir Sundstøl vid 23. Alltid ett kärt återseende. Vi fick oss en liten tyst pratstund i köket om musik och livet. Men ganska snart tog vi kväller eftersom både jag och Geir´s dotter Lee hade en stor dag framför oss. Jag skulle mixa och Lee skulle börja skolan!

Det var ett tag sedan jag träffade Lee så jag var rädd för att hon skulle vara lite blyg den korta stund vi skulle ses till frukost. Men det gick galant. Geir dukade upp frukost och efter bara en stund så var vi alla tre igång med berättelser om hur livet ligger just nu. Lee hade såklart spring i benen en dag som denna så i sin rastlöshet så hann hon t.o.m. rita en teckning och slå in ett paket till mig. Finns det något bättre att få än en teckning?!

Lee

20 minuters promenad, sen var jag nere hos Bjarne Stensli. Hans utmärkta studio ligger på Brennerieveien i ett av mina favoritkvarter i Oslo. Studios, replokaler, konstskola m.m. Bra stämning!

Brenneriveien
Väggmålning
Kristallkrona
Vid mitt förra besök så var Bjarne lite bekymrad. Det hade räknats på att riva hela kvarteret och byggas “nytt och fräscht”. Inte helt oväntat då det är ett stenkast från city. Men tack och lov så hade någon räknat fel, rejält fel. Så nu är planerna skjutna på obestämd tid…

Bjarne mixade mitt förra album efter rekommendation från Geir. Jag är så glad för att vi möttes. Bjarne är åtminstone 15, kanske 20 år yngre än vad jag är, och det är precis det jag behöver. Han har full koll koll på rockhistorien, vi kan utan problem fastna i diskussioner om gamla 80- tals inspelningar från Factory records, samtidigt som han tvärtemot mig kan alla trick från nutid. Hans studio är också en perfekt mix av gamla analoga grejer och dagens digitala. Jag är nöjd med det som vi åstadkom på förra plattan, men jag vet redan nu att vi har lyft vårt samarbete ytterligare ett snäpp i o. m. dessa mixdagar.

Efter första dagen i studion återstod en del redigeringsjobb för mig, den sista låten som skulle mixas på onsdag spelades in bara dagar innan resan så det fick jag fixa innan sängen. Så en liten släng av den klassiska hotelldöden hann jag med.
Hotelldöden

Man vet aldrig vilka låtar som till slut blir de starkaste när man till slut har mixat klart, speciellt inte som i detta fall, alla fyra låtarna spelades in ganska snabbt efter att de skrevs, och mixen slutförs ganska snart efter det. Man har ingen riktig distans. Men naturligtvis har jag ett par personliga favoriter även denna gång, och de högg vi tag i dag två.

Analog

Processed with MOLDIV

Processed with MOLDIV

Jag är ingen tekniker, men det är oundvikligt, jag går igång på alla dessa maskiner. Det bästa som finns är att följa mixprocessen och dessutom på stark lördagsvolym.

Vissa av apparaterna är dessutom direkt snygga. Denna röda sak som jag fortfarande inte riktigt vet vad den gjorde är ett beställningsjobb av Roger Waters. Delar från ett gammalt Hammondlesli som har byggts om till en (gitarr-) effekt. Roger sålde den dock vidare till en lycklig ägare i Oslo. (Rogers adresslapp satt kvar på case´t?!)

Tror f- n det att det blir bra när allt detta står och blinkar.

Brennerieveien är väldigt trevligt och folk kommer och går i studion och i kvarteret. Vägg i vägg har ett av Norges största och mest långlivade band sin studio, Dumdum Boys. Kjartan Kristiansen tittar alltid in hos Bjarne en stund varje dag. Jag kan inte påstå att vi numera känner varandra, men han är väldigt trevlig och bjuder ofta på en bra historia. Trots att de har hållit på länge, jämnåriga med mig, så är de mer eller mindre okända i Sverige. (som så många andra norska artister/band…). Jag tror att det är så enkelt som att de sjunger på norska, att många svenskar inte fixar det som sångspråk. Ge det en chans. Dumdum boys katalog är stoooor, så jag bara tar en i högen.

Man hinner ju med att snappa upp lite som pågår i Norge utöver musiken när man är på besök. Denna gång var det två saker som stack ut.
Bröderna/ Familjen Ingebrigtsen. 3 stycken av totalt fem eller sex syskon kom till friidrotts- EM som favoriter. Sensationellt, speciellt med tanke på att vi pratar medel- och lång- distans, så var det minstingen, 17- åringen Jakob som tog två guld! Man brukar vara som bäst i trettioårs- åldern på dessa distanser… Jag har ju hört en del om denna familj de senaste åren, men det var först nu, på plats i Oslo som jag såg alla tidningar och inslag. Pappan är en omstridd (demon?)- tränare som drillat hela syskonskaran i alla år. Det har t.o.m. gått en realityserie på TV om hela klanen. Klassiska frågeställningar om träning/specialisering från unga år. Googla, ganska spännande läsning, och pappan hävdar att han aldrig har pressat barnen, de har själva gjort valen…
Bröderna

En politikerskandal hann jag också bevittna. Högerpopulisten Sandberg var ute i blåsväder, och det var tydligen inte första gången. Denna gång sprack det dock, och han fick avgå. Minst sagt rörigt…

Sandberg

Vi var oförskämt nöjda efter dag två, vi höll nästan tidsplanen, snubblande nära klart med den tredje mixen.
Med detta i ryggen så blev jag lite sugen på att fira så smått. Geir hade annat för sig denna kväll så innan jag tog en joggingrunda så skickade jag en textad chansning till Håkon från Onkel Tuka (ett annat bra norskt band), kanske ville han ta en öl?

Jag kan Oslo ganska bra numera så det är lätt att hitta en fin joggingtur. Ner på stan, runt slottet, till Vigelandparken och tillbaka över höjderna uppe vid Geir. Precis lagom.

Processed with MOLDIV

Processed with MOLDIV

Håkon hade fotbollsträning med sin dotter. Giltigt förfall. Men nästa gång Håkon!

I ärlighetens namn så var jag också ganska trött, det tar på krafterna att mixa även om jag inte gör ngt fysiskt. Men mix är oåterkalleligt, man måste ta slutgiltiga beslut. Veckors, ibland månaders arbete skall definitivt tas i hamn på bara timmar. Väldigt roligt, men det tar mentalt på krafterna.

Men en promenad på stan fick det bli. Belönade mig först med en riktigt bra Indisk restaurang.
Indiskt

Klockan hade redan blivit 23 och vi hade en mixdag kvar så jag strövade hemåt i ännu en ljummen sommarkväll. Tänkte att jag tar en till öl på en av mina favoritställen i Oslo, Internasjonalen.
Internasionalen

På vägen dit fick jag ännu en gång förbanna mig själv för att jag inte kan dansa. Stolpa omkring på discogolvet klarar jag hjälpligt, men nu pratar vi riktig dans. Oslo låg lugnt, det var tisdag kväll och semestrarna var till stor del över. Därför blev jag glatt överraskad när jag närmade mig Youngstorget och min bar. Cubansk musik, salsa m.m. strömmade mot mig på ganska hög volym. Jag hade passerat här många gånger tidigare, en beskedlig bar, men ikväll var det något annat. Helt smock i lokalen och ute på gatan var det fullt med dansande par. Unga och äldre blandat, olika stilar, men de flesta dansade förbluffande bra! Tur att det var mörkt, jag rodnade säkert, vilket sug i musiken och pure erotik på dansgolvet. Vid närmare eftertanke så var det just denna kväll bra att jag dansar som en kratta, denna fest håller säkert fortfarande på. En avrundande öl på Internasjonalen var precis lagom för mig.

Cuba

Onsdag.
Dags att knyta säcken.
Geir var lite nyfiken och kom förbi. Fint att vi hann ses en gång till.
Bjarne och han är som synes goda vänner. Alias Smith and Jones kallar vi denna.

Smith&Jones

Som sagt, kreativt område kring Brenneriveien, så det kändes helt naturligt att vi på den sista lunchen stötte på Bjarnes kompis Todd Terje som hade handlat mat och lite spik och skruv… Jag fick lite tunghäfta, jag är ett fan. Terjes samarbete med Bryan Ferry är snyggt, och hans remix av Roxy Musics “Love is the drug” är riktigt cool.

Jag har ännu inte riktigt distans till våra mixar, men det känns bra! Såhär nöjda var vi i alla fall strax innan jag lommade iväg till tåget.
Nöjda

Presenter hann jag också köpa med mig, bl.a. Florence and the Machine´s nya till en av mina döttrar. Bra platta, sa Bjarne, samtidigt som han i förbifarten nämnde att Florence var support(?!) till det band Bjarne var med i tidigt på 2000- tal, ett gig i Austin på festivalen. Man vet aldrig.

sa jag att jag gillar Oslo… tack för denna gång.
…………………………………………..

Tåget mellan Oslo och Sthlm 180815

En bra vecka med mycket musik. Sitter på tåget efter att precis ha lämnat Bjarne Stensli ensam för att slutföra den sista av de fyra mixar som vi har jobbat med de senaste tre dagarna. Låtarna/mixarna ligger snart i min inbox, men jag behöver lite distans för att kunna lyssna objektivt. Så då passar det bra med lite distraktion genom att skriva några rader om helgens två spelningar.

Lördag den 11/8. Enviken och Bollnäs.

Roland kommer från Jakobstad i Finland. När han började spela med mig så vet jag att han bl.a. hoppades på att få se Sverige. Hittills har det dock varit begränsat till Sthlm och Hälsingland. Ljusdal, Alfta, Bollnäs, Edsbyn har han blivit rejält bekant med, han hittar t.o.m. när vi kör bil! Så till min glädje kunde jag nu ta honom till ytterligare ett landskap, Dalarna stod på tur. När man är i Dalarna så vet man att man är där, förmodligen det landskap som är mest stolta över sitt eget landskap. Och inget fel i det, det finns mycket fint i Dalarna, och inte minst så finns det mycket musik i Dalarna. Så det var på tiden att vi passerade.

Häst

Länge sedan jag passerade den största hästen som står i Avesta. Där spelade TLK några ggr, kanske t.o.m. en handfull. Det är som Rolle säger, en del spelningar kommer man ihåg för exceptionella musikaliska minnen, men dessvärre så sjunker också en del gig i glömska. Ofta så är det andra uppseendeväckande saker än det musikaliska som gör att man kommer ihåg enskilda gig. I Avestas fall så är det dessvärre inget hedrande minne jag har. När TLK spelade där i början av 90- talet så gick Avesta lite på knäna. Vaga minnen av skapligt roliga gig, men både bandet och publiken var blöta… Vi upplevde en del stökiga gig under åren med TLK, men det var bara vid ett tillfälle där fyllan orsakade slagsmål i publiken redan vid eftermiddagens soundcheck, och det var i Avesta… Tack och lov såg Avesta piggare ut idag när vi passerade.

Jag och Lasse Jonsson i Enviken hade i flera år pratat om att jag borde spela hos dem på Jonssons Fik och Butik, men något självklart tillfälle hade inte dykt upp, förrän nu. På väg till kvällens gig i Bollnäs så stannade vi till för en spelning till tvåkaffet. Äntligen Enviken.

Café

Jag spelar helst med fullt band. Låtarna får blomma ut på ett fint sätt. Men det är också roligt att spela som duo med Rolle. Väldigt nervöst för mig i början av av dessa duogig, jag måste spela skaplig gitarr samtidigt som jag sjunger. Eftersom jag har uppenbara begränsningar som gitarrist så är detta en utmaning. Om jag tappar bort mig när vi är fullt band så kan jag bara lugnt luta mig mot bandet och hittat tillbaka vid väl valt tillfälle. Men på duo måste jag vara på tårna. Men det är också detta som delvis gör att det är kul på duo, jag är ute på hal is.

Vem kan motstå en scen som detta!? Ridå t.o.m.!

Ridå

Inte fullsatt på något sätt, men den stora förtjänsten med ett gig på ett café är publikkontakten. Det blir som att spela hemma hos någon. 25- 30 pers som är spiknyktra, musikintresserade och på gott humör eftersom det vankas fika och musik. Dessutom spelar man på ganska låg volym så det är helt naturligt att prata direkt med personer i publiken. Publikkontakt på riktigt. Original Backdrop´en från 1956 av Ulla Tollertz från Mölndal är värd ett gig bara den.

scenEnviken

Nästa gång ni åker Bergslagsdiagonalen så bara måste ni svänga till vänster i Envikenkorsningen om ni kommer från Faluhållet. 100 meters avstickare. https://www.facebook.com/pg/Jonssons-fik-butik-1988511398137364/about/?ref=page_internal

Värdparet Lasse och Katarina går inte av för hackor. Snygg tshirt Lasse!

LasseKatarina

Gästboken var fin. Videoinspelning med Miss Li och besök i Enviken av Robbie Fulks, men det som imponerade mest var några rader från MA Numminen och Pedro Hietanen.

MA

Trevlig publik som stannade kvar för lite eftersnack där vi bl.a. avhandlade beståndet i den svenska björnstammen i trakterna. Enligt mina källor är det den mest björnrika trakten i landet. “kanske för 5- 10 år sedan” blev svaret från lokalbefolkningen. “Det har lugnat ner sig lite, inte så många björnar som rotar bland soporna längre…”

När fick man rulltårta senaste?! Inte dumt.

Rulltårta

Inte alls dumt att vara offline ibland, men jag måste verkligen byta abonnemang. 3 funkar bra innanför tullarna men är som ett skämt ute i landet. Rolle har Telenor och hade all ploppar hela tiden. Jag var helt utan täckning de 7 milen i skogen mellan Enviken och Alfta?!?!

Väl framme i Alfta så hade vi en stund över för en kaffe hemma hos min mamma. Alltid kul att kunna titta förbi även om det blir raskt när man är på språng. Mamma blev extra glad över att Rolle var med så att hon fick snacka lite om Jakobstad och Österbotten överhuvudtaget. Tror faktiskt att Rolle tycket att det var lite skönt också.

Inte dumt alls att köra två gig på samma dag/dygn. Ett lite softare kaffegig på eftermiddagen ger mersmak för ytterligare ett gig senare på kvällen. Egentligen är det ju väldigt mycket tid som går åt för de 45 minuterna musik då man står på scen. Charlie Watts svarade en gång för länge sedan när Stones firade 25 år följande på frågan om hur det känns av att ha spelat tillsammans i 25 år.”alltså, 25 år. Vi har spelat i 5 och väntat i 20…”
Man är liksom redan uppe i varv efter kaffegig´et, så vi såg fram emot GRANSTOCK 2018 i Bollnäs.

Det är verkligen en strålande grej detta. Pär Östling i Bollnäs har en egen festival i sin egna trädgård. Helt lysande, jag vill också ha det. jag hörde talas om denna tillställning i fjol och kontaktade Pär inför årets upplaga, den tredje. Jag blev väldigt glad över att vi blev utvalda bland flera spelsugna.

Granstockpublik

Bra program i år. Dessvärre, för vår del, så var Johanna Bakke tvungen att tidigarelägga sin spelning, så den missade vi. Jag har hört en del gott om henne så jag var lite nyfiken. Men jag får säkert flera chanser framöver.

Vi dök istället upp precis i tid för att återigen höra Mikael Ivarsson sjunga sina låtar backad av Hasse Anderssons. Mikael rör sig i ett för min smak lite för traditionellt musikaliskt landskap. Men då alla hans låtar är personliga reflektioner/ historier så uppskattar jag dem mer för varje gång jag hör dem. Det är ju det musik handlar om, att förmedla känslor, och kommer det som i Mikaels fall från hjärtat, så tar man dem till sig. Fint gitarrspel av Hasse!

MikaelHans

Efter det följde “Öppen scen”. Bara en sån sak, när såg man öppen scen senast?! Kan ju bli vad som helst, och det är hela tanken. Det som gjorde mest intryck på mig var Kari Sjöstrand, jazzsångerska och saxofonist som klev upp tillsammans med kontrabasisten Henrik Kristensson. Ett leende spred sig på mina läppar. Lite vingligt, fattas bara i den vågade sättningen, men stundtals lysande. Gillade låten och rimmet “jag får ingen ro förrän jag svängt av i Tönnebro”

Kontarsax

Efter Öppen scen var det vår tur.

Olika låtar passar olika bra för duo kontra fullt band. Det är anledningen till att det är några låtar som vi sällan spelar live. (Några låtar är också bättre än andra, det är också en anledning till att vissa låtar sällan luftas…) Men t.ex. “Elsa” från mitt första album. Den spelar vi aldrig med fullt band, och inte i originalversionen heller, som jag numera tycker är för långsam och svulstig. Men eftersom historien är influerad av en tjej från Bollnäs så var det kul att köra den. Kändes ganska bra att öppna med, speciellt som vi numera spelar den snabbare.
Även publiken på Granstock var fin, också intresserad och lyhörd, och flera av er var gamla vänner och bekanta. Intresset och värmen kändes, och det gjorde att vi släppte ner axlarna lite. Jag tror att vi fick till flera bra versioner av låtarna. Extra roligt att få spela nya alster för en lyhörd publik.
Carin var på plats, herregud, vi har inte setts på 25 år. Du trodde att det var 30 Carin, men du får sansa dig lite 😉 det är faktiskt “bara” 25 år sedan.
Carin filmade lite, här kan ni se vår version av Gun Club´s “Mother of Earth”- “Moder Jord”.

https://www.facebook.com/carin.sannefur/videos/10215308002866086/?t=0

Maria och Tomas från Playwood tittade också förbi. Kul! Maria hade också med sig kameran, och helt plötsligt så ser ni att bilderna i bloggen blir av en annan kvalitet än mina egna. Tack Maria.

GranstockMariabäst

GranstockMaria

Efter det var det slut på ensamma män och kvinnor med gitarr. Dags för lite groove.

Mobae Widsele Solomon var visserligen helt själv, men med några schyssta loopar och en ellyra(!?!) kan man komma långt. Coolt driv som efter ett tag skapade en mantraliknande stämning. Jag tänkte flera gånger på ökenrockarna Tiraniwen, och det måste vara ett bra betyg.

Lyralive

Ellyran i sig ser ju helt farlig ut.

Lyra

Pär måste ha fina grannar, och att sluta med livemusiken vid kl.22 är ju helt rimligt efter ett långt program från tidig eftermiddag.

Men kvällen var inte över! Mingel fortsatte!

Mingel

Konstutställning fanns det också. En fin sådan av Marianne Aahl. Flera fina tavlor, men denna blev min favorit.

Konst

Ännu en fin sommarkväll inbjöd till en lång natt, men två gig, två mentala urladdningar, tog ut sin rätt. Ett par glas, lite snack om dyra limiterade gamla vinylskivor med yngsta broder Byström fick räcka för mig.(alla tre brödernas skivsamlingar är legendariska)
Men festen fortsatte säkert länge. En strålande DJ stod för feststämningen. De tre sista låtarna jag hörde var “Get it on” med Marc Bolan, “Blisterred in the Sun” med Violent Femmes och kvällens sensation, “Cherry Bomb” med The Runaways!!! Hade jag bara varit 20 år yngre så hade jag studsat mellan väggarna inne i Pärs veranda.

efterfest

Tack för att vi fick komma Pär!
Pär

Märkligt hur man kan bli hemmablind. Jag bodde ju i Alfta/Bollnäs under 4- 5 år i tonåren, men att det fanns ett vandrarhem i Bollnäs hade jag ingen aning om. Även Myran och Hasse ställde sig helt frågande till det när jag berättade att vi skulle bo på vandrarhemmet. ” … finns det ett vandrarhem i Bollnäs?!” sa båda.
Javisst, det finns det, och det var alldeles utmärkt. Insprängt på gamla stationsområdet bakom nygyggda Lidl.
Vandrarhem

Film var inte att tänka på, vi stupade i säng. Men jag kunde inte låta bli att notera att denna utmärkta film stod långt framme i vandrarhemmets VHS(?!?!)- hylla. Stormares vansinniga karaktär i denna rulle heter Geir. Bröderna Coen döpte honom efter Geir Sundstøl! Påminn mig nästa gång vi ses så kan jag berätta hela storyn.

Fargo

Trött men nöjd efter en bra lördag. Vi fick dock stiga upp i ottan eftersom jag skulle vidare med tåg till Oslo för mix av 4 låtar tidigt på söndag. (I min ålder kan man inte vara med på bild innan lunch, men jag bjuder på den.)
Trött

Frukost på Scandic skulle vi dock hinna med. Vyn från fönstret fick mig att tänka på vårens gig i Bollnäs. Är det inte bränder så är det vårflod. Allt bli mera påtagligt i en mindre stad eller på landsbygden.

Maj 2018
Vårflod_2

Augusti 2018
Normalt

Hur låter vi då som duo? T.ex. såhär

Playwood Edsbyn den 25:e och Lasse i Parken den 26:e

“om det är två dagar på raken så är det turné” – Surjo Benigh. Eftersom Surjo är den av oss som spelar överlägset mest så är det också han som bestämmer i detta ämne. Turné alltså!

Vi startade vår tur med både viss bävan och förväntningar. Edsbyn ligger ganska precis mitt emellan bränderna i Dalarna och det som härjar i Ljusdalstrakten. Läget i skogarna verkade dock precis samma dag som vår avfärd ha stabiliserat sig en aning. Så någon spridning närmare Edsbyn visade det sig att vi inte behövde oroa oss för.
Slitet med släckningarna fortsätter dag ut och dag in, och så kommer det att vara länge än. Imponerande jobb av alla proffs och frivilliga. Riktiga hjältar!!

Som sig bör blir det ett matstopp. “Nya” Sibogrillen utanför Kilafors. Ingen regelrätt vägkrog men jag tror att det är svårt att hitta en servering som ligger närmare vägen än såhär. Ingen imponerande syn, men maten överaskade! En helt godkänd Falafelrulle!
Redan här började det skrävlas och ältas gamla turnéminnen. Jag har ju min historia så jag kan bidra med en och annan skröna, men Crille och Surjo har ju turnérat med Stakka Bo, Ulf Lundell, Whale(!?), Fläskkvartetten, Boppers m.fl.så deras arkiv är outsinliga. Rolle som är 10- 15 år yngre än oss andra och dessutom från Finland får en komprimerad uppdatering av svenska turnéhistorier.
Vägkrog

Tillbaka i bilen så ville vi få upp stämningen. Slumpen i form av en cool baseffektpedal som Crille hade liggandes i bilen fick oss tre gamlingar att minnas Magazine och Barry Adamsons basspel. Raskt fick vi uppdatera ynglingen Rolle med några väl valda klassiker. T.ex. denna

“Man vet aldrig vad man kan hitta på musikaffärerna i mindre städer”. Surjo, Crille och Roland krävde ett snabbt stopp i Bollnäs. Bilen var dock fullpackad, så jag lyckades avstyra inköp, inte ens den lösa basgitarrhalsen från – 72 hade gått att kila in. Jag sparade 2500 av Surjos kapital.

Köpsugen

Innan Edsbyn och soundcheck så hann jag in och ge mamma en snabb kram i Alfta. Tack bandet.

Värmen peakade dessa dagar. 33°C när vi kom fram vid 16- tiden. Festivalen började 18, men redan vid soundcheck fanns de första picknickkorgarna på plats. Innan kvällen var över var säkert en 3- 400 pers på plats. Kul! Dock blev det p.g.a. solen och värmen en helt självklar men ngt märklig spridning av publiken. Framför scenen bildades en helt tom stor triangel, alla satte sig i skuggan i utkanterna av Öjeparken under träden.
Det var också väldigt roligt att få en pratstund med de gamla vännerna och tillika bandyprofilerna Hasse Johansson och Mikael Erlandsson som satt i publiken.

Playwood

Först ut var synthduon AKB/Oestergaards där en av arrangörerna, Tomas, ingick. De skapade en skönt loj men svagt pulserande mantraaktig stämning i solgasset.
Oestergard

Efter det dök Edsbysonen Mikael Ivarsson upp tillsammans med gitarristen och utmärkte stärkarbyggaren Hasse Andersson. (Tacksamma för att Rolle fick låna den utmärkta stärkaren!)
Micke “ingår” i Playwood- festivalen, hans 8 uppträdande under festivalens 10- åriga historia. Micke och jag är bekanta sen långt tillbaka, men det är faktiskt mest genom hans fina små berättande låtar som jag tycker att jag har lärt känna honom lite.

Micke

Ännu en lokal talang följde efter det. Linn Wikblad var för mig hittills okänd, och jag kunde p.g.a. förberedelser inte höra henne spela och sjunga i en singer- song- writer- tradition annat än vagt på håll. Men en ganska fin bild fick jag till.

Röd

Sen var det vår tur. Mina vemodiga alster skulle vi första påseendet kunna kännas helt malplacé på en solig sommarfestivalscen. Men jag tyckte att vi landade ganska bra i sammanhanget. Vi stuvade om lite bland låtarna, bara två låtar som man med lite vilja skulle kunna kalla “upptempo”, resten blev mina lugnaste låtar. Vi på scenen tycket att det infann sig en ganska skön loj, men också lite nervig stämning. Extra kul att de två nya låtarna fick bra respons!

Playwood Ingesson 1

Efter oss var det dags för Ida Long och ett av hennes projekt. En duo som hon har tillsammans med David Lehnberg. Jag hade lite förväntningar på detta, hört mycket gott om Ida av gemensamma bekant. Inte dumt alls! Någon slags luftig men ändå pulserande och vibrerande pop. Detta hör jag gärna igen.

Ida

Jag gillar verkligen den här typen av entusiast- festivaler. Programmet är musikaliskt ostrukturerat och det är en stor del av charmen. Så det var helt på sin plats att kvällen avslutades av ett ungt metalband vid namn Nextopia. Jag har dessvärre ingen bild av dem, men till min glädje såg jag på håll att de inte snålade med rökmaskinen!

Efter gig kommer dopp, det är sen gammalt. I Edsbyn är det klent med badplatser centralt. Men med hjälp av en snygg insats från min gamla bekant Björn Ingesson (som också tog bilden av oss) så hittade vi en fantastisk oas hos Niklas och Erica. Det räddade fortsättningen av kvällen. Tack.
Bad1 Bad2

Playwood- gänget hade redan under bokningsprocessen flaggat för en organiserad efterfest. Efterfest!? Herregud, jag är en gammal man, jag har inte varit på efterfest på många år… Men nu var det dags.

Snabb nedriggning av oss och vi kunde spatsera till hotellet för att byta en skjorta när entusiasterna fick ta hand om efterjobbet i parken. Det stökades undan med bravur. “Ge mig en kvart, jag skall bara städa bajamajorna, det är jag värd!” som Björn Ingesson så snyggt sammanfattade musikentusiastens inställning.

Edsbyn

Surjo och jag är ju hälsingar i exil och Rolle har spelat med mig några gånger i skogarna. Men för Crille vars turnévana snarare handlar om Paris, Berlin och liknande så var detta lite exotiskt. “Stora Hälsingegårdars väg” hann vi såklart inte med, men en av gårdarna stod i alla fall mellan scenen och hotellet.

Gård

En skön promenad genom ett ödsligt Edsbyn tog oss till festlokalen vid Edsbyns IP. Skönt att runda av kvällen. Några pilsner, ytterligare en och annan musikskröna och lite surr med Tomas, Maria och de andra ur Playwoodgänget.
För vår del var det ganska sansat, men efter ett tag när kvällens liveband, Hälsingefyrs (kraftiga) bruk av både irländsk och svensk folkmusik i tvåtakt och närmast uppviglande uppmaning av dryckesbruk började ge resultat så fanns det ett visst fog för det kravallstaket som verkar vara brukligt på efterfest i Hälsingland.

Fyrs

Men trevligt hade vi i alla fall! (Tack för bilden Maria)
Efterfest

Mitt under efterfesten, som i värmen till stor del tillbringades på uteserveringen, så kom brandröken! Först bara som en förnimmelse, men sedan blev den starkare och t.o.m. synlig. Alla lade så klart märke till det, men man insåg också att hälsingarna efter några veckor med bränderna hade börjat leva med röken som en del av vardagen. Ingen gjorde någon ansats till att lämna festen. Den bara fortsatte och det var bara vi 08- or som reflekterade över röken.

Klockan var ändå närmare 2 så vi var nöjda med kvällen och lommade hemåt. Jag försökte få med röken på bild, men den syns inte alls så mycket som den kändes.

Röken

In kort bänkpaus krävdes på promenaden hem.

Parkbänk

Denna coola väggmålning beundrades

Vägg

Tack Playwoodgänget!

Nästa gång kommer vi en timme tidigare så att vi hinner med ett besök i Lim- Johans stuga utanför byn.

Limjohan

Torsdag morgon.
Rummet var ok på Edsby hotell men frukosten var ganska skral… kanske inte så oväntat, tomt en torsdag i juli, vi var nästan de enda gästerna.

Röken hade nästan blåst bort under natten.

Så nästan omgående efter att vi hade satt oss i bilen för färd mot Sthlm och Lasse i Parken så började vi slå upp lunchplaner. Crille spelar efter många internationella turnéer i en annan division än oss andra när det gäller önskemål om mat. “Idag blir det Hambergs Fisk i Uppsala”. “Det kostar några kronor, men det får ni vackert hosta upp” sa Crille. Detta var precis vad ett litet något slitet rockband behövde. Javisst, det kostade dubbelt så mycket som en medellunch men smakade 10 ggr bättre. Tack Crille, värt varje krona. Dit åker vi igen!

Guldlunch

Väl framme vid Hornstull så slog cityvärmen emot oss. Det krävdes ett dopp igen för att ro ihop denna dag. Inget bildbevis finns, men både Rolle och jag dök snyggt i från en brygga på Reimersholme.

Lite soundcheck, sen var vi redo för kvällen.

Rolleochhanskrejjer

Surjo

Poster

Det är alltid otroligt trevligt att tillbringa en kväll hos Lasse i Parken. Jag var själv där en fin kväll förra sommaren och kikade på Sam Outlaw.
Dock är det som för publiken ofta är charmigt, Parkens ofta välfyllda kvällar med 3- 4 akter per kväll, ibland något stökigt för oss som skall spela. Trång scen med mycket prylar och sladdar, kort- kort soundcheck och dessutom stenhård koll på den låga decibelgränsen. Inget som egentligen skall påverka oss, vi är alla rutinerade. Men jag vet inte vad det var, kanske värmen… Mickar som krånglade och Rolles effekt- rigg som svajjade till betänkligt gjorde att vi under stunder tappade fokus.
Men vi hade också våra stunder, en bra start med en lite dallrande “Västerbron” låg fint i värmen vid brofästet. Även de två nya låtarna, “Nu har det vänt” och “Här kommer livet” fick ett bra mottagande. Det var roligt!
Som vanligt är man också mera uppmärksam på scenen när det krånglar. Jag hade några vänner i publiken, speciellt kul att Jessica och Martin kom, och de bedyrade att de knappt hade märkt våra bekymmer. Jag blev väldigt glad över deras entusiasm och beröm av både mig och bandet. När Martin som är Britt började jämföra våra mest pulserande låtar med Arctic Monkeys groove som blev jag väldigt uppspelt. Det är ju precis det som hela tiden har varit min idé med mina alster sedan MANKKU [mancko] projektets start. Jag har hela tiden försökt att klä mina små historier som är relativt klassiska saker i en singer- songwriter- tradition i ett lite lojt pulserande groove.

Lasseiparken2018

Det var kring dessa låtar vi rörde oss dessa två dagar.

lista

En sent insatt Engelsk/Amerikansk countryduo vid namn The Wildfires öppnade kvällen. Inte helt oävet men jag har hört för många och för bra artister i samma genre för att gå igång.
Billy Momo var kvällens headline. Ett charmigt stort 7- 8- mannaband som rörde sig i en slags light New Orleans/Waits- tradition. Inte så dumt faktiskt och kul att så unga killar ger sig på den genren. Men faktiskt också samma sak här, jag har hört och sett många av originalen, och den klassen kom de inte upp till. Men de gick utmärkt att dricka en pilsner till deras sväng.

Ingen uppstyrd efterfest denna kväll, och det var väl alltför väl. Crille och Rolle rullade helt förståeligt i värmen hem till respektive familj. Jag var dock lite för mycket uppe i varv så jag är glad att Surjo och hans vänner stannade kvar och rundade av med ett par pilsner och, som sig bör, ytterligare lite turnésurr. Den mest minnesvärda historien kom från Surjo om när Boppers privatflögs från Umeå till Vasa i Finland av en entusiastisk flygfantast som både körde en roll i luften och mellanlandade på isen i Kvarken, bara för att det gick och för att han på brett Ume- mål förklarade att “Isen var så fin” :)

Eftersurr

Sthlm maj 2018

Bländad av Hälsingland!

vårflod_1

Bländad_av_Bollnäs

En gång för länge sedan under den i vissa kretsar mytomspunna “inlandsbaneturnéen” med Traste Lindéns Kvintett så lyckades jag få personalen på inlandsbanetåget att hålla tåget i tjugo minuter för att vi skulle hinna på systemet i Arvidsjaur. De hade full förståelse för problematiken då ett ambulerande musikantsällskap inser vidden av att missa systemet inför de sista skälvande helgdagarna på den omtalade turnén. Fullt så dramatiskt blev det inte denna gång, det räckte med att be konduktören dra ut på den gröna åksignalen i 30 sekunder så att Surjo kunde sladda in i sista vagnen på centralen i Sthlm efter att ha hamnat i två(?) biljettkontroller i t- banan från Södermalm. I övrigt var vattenmassorna i skogen och på ängarna mellan Gävle och Bollnäs det mest dramatiska på resan. Mycket snö i slutet av vintern och en snabb vår på det. Vårflod. Hoppas att den inte ställer till för mycket skada. Diverse tveksamma turnéminnen skall avhandlades som sig bör och Hasse och Surjo peppade oss andra på att kolla upp Ry Cooders nya som skall vara briljant.

Framme på Bollnäs station

Bollnäs_station

Strålande försommarlikt väder i Bollnäs i början av maj gör saker med människorna i nedre Norrland. Trodde först att Froms och Bohjort väntade på oss när jag såg dem på håll. Men de hastad raskt vidare mot nya upptåg med några andra som de mötte upp. Jag hann bara se deras ryggtavlor, och deras av försommarvärmen påkallade utstyrsel i form av shorts?! Det går t.o.m. rykten om att du har shorts på jobbet Tomas!?! (Hann inte ta en bild…)

Poster

Soundcheck är ju sällan ngt att skriva hem om, men när det är en blandkväll som denna så blir det alltid lite trevligare. Man får träffa alla de andra musikanterna och stämningen var på topp. Traktens superproducent Per Larsson och personalen på Kulturhuset tog hand om oss på bästa sätt. Bra teknik, loge och inte minst en god middag. Vi fick agera ngn slags avsmakningstestare då den utmärkta kocken bjöd oss på en ny rätt som skulle användas för ett större kommande kalas. En lien “potatiskaka” med inbakad getost från Järvsö gjorde mest avtryck. Gott.

På vägen till hotellet passerades både kullen där jag för 100 år sedan firade av min student och det legendariska gatuköket Mamma mos.

Mamma_mos

Märkligt hur man ser på sin uppväxtmiljö på ett annat sätt när man är tillbaka många år senare. Detta magnifika hus har jag knappt lagt märke till tidigare.

hus

Luckan mellan middag och gig är alltid svår att fylla. Vila brukar vara det bästa alternativet och hotellbaren det sämsta. Jag hade för mycket spring i kroppen och tog istället en promenad för att titta på vårfloden.

Vårflod_2

Först ut var AnnaSara och Norrskensorkestern. Vi har alltid haft lite digital kontakt genom åren, jag var förtjust redan i bandet Nothern Safari. Men detta blev först gången som vi träffades och första gången jag fick höra låtarna live. Flera bra låtar men jag gillar speciellt “Kom vi går”.

AnnaSara_Norrskensorkestern

Därefter var det vår tur.

Speciellt att spela i Bollnäs, jag vet ju att det sitter gamla vänner och bekanta i publiken. Men de var snälla, så det gick bra. Vi är dock fortfarande i en process jag och Östersjön. Förra gig´et så gick de långsamma mera eftertänksamma låtarna bra medan vi hade problem med de snabba låtarna. Denna gång blev det märkligt nog lite tvärtom. Det funkade bra överlag men den riktiga nerven infann sig inte på de mest subtila låtarna. Kanske var jag lite tagen av stunden ändå. Men det var väldigt roligt och vi fick fin uppskattning av publiken, och jag blev extra glad för att “Nu har det vänt” som är en sprillans ny mottogs väl. Tack.

Skärmavbild 2018-05-06 kl. 19.16.49

Kvällen avrundades av NadjaEvelina och hennes fina band. Jag sa det redan inför kvällen att jag tycker att man kan spåra en röd tråd mellan alla tre akterna, och det vidhåller jag. Tre generationer och historier med, som sig bör, tre olika utgångspunkter och en musikalisk inramning som på ytan skiljer sig ganska markant, men det hindrar inte att man ändå hör likheter, ngt slags Norrländskt vemod. “Finast utan filter” är ju en hit, det vet ni redan, men jag är svag för denna fina.

NadjaEvelina_å_band

Träffade två gamla vänner efteråt, jättekul att ni kom Anki och Fatima! Hann också med att prata lite Finland med Östling, det får vi gräva djupare i när vi ses i augusti. Vännerna vankade fullt förståeligt hemåt i kvällen. Men det spelar ingen roll att man blir äldre, det är helt oundvikligt att gå vidare för bandet. Man är alldeles för mycket uppe i varv för att kunna lägga sig.
Men innan det så krävdes lite arbete. Till matsittningen fick vi oss en helt underbar historia från Pelle då han beskrev sin dag med Flamingokvintetten häromåret. Efter över 50 år på vägarna så kan man bete sig trots att man passerat 70. På med handskarna, rigga upp och ner för egen hand, väl genomfört gig och det enda viktiga på raidern var en Schwarzwaldtårta! Det är så man gör det.

nattroddare

Avrundning gick av stapeln på Palladium ( ja, ja, det bytte till O´Learys för 20 år sedan, men för mig är och förblir det Palladium! Möjligtvis skulle jag kunna sträcka mig till att säga “Nya Palladium” på samma sätt som man i Alfta fortfarande säger “Nya Järn” om Järnhandeln som byggdes om och fick ny ägare för 40 år sen)

Just i detta ögonblick sjunker det in hos Rolle att Hasse verkligen har kört ljudet åt Slash. Rolle blir knäsvag.
Hasse har stötta mig och alla de band jag har varit med i alla år, han körde ljudet åt Traste Lindéns kvintett vid flera tillfällen, men faktiskt t.o.m. åt Dead Scouts. Det är en ära att han ibland tar sig tid med oss. När det gäller historier så bräcker han ofta oss andra med råge. Inte så konstigt, osannolika soundchecks med Bootsy Collins och telefonsamtal till sin privata telefon från Robert Plant är svåra att slå.

Rolle_Hasse

Även detta tror jag är ett avgörande ögonblick. Crille har spanat in vandrarhemmet i Lenninge som är till salu. “Vilken studio det skulle bli”. Exakt vad Surjo säger är en gåta. Men det är inte omöjligt att han som utflyttad hälsing försöker få Crille att besinna sig, och nöja sig med detta minnesvärda dygn i Bollnäs.

Crille_Surjo

————————————————————————————–
Sthlm Februari PSB den 180221 på Skånegatan.

IMG_6712

Jössses, i denna lokal på en klassisk adress har jag spelat med flera av de band som jag har varit med i. Åtminstone Traste Lindéns Kvintett, Little Red Snapper och Atomic Swing har stått på denna lilla scen, fast då var det i alla fall i två av fallen på Hanna´s. Den första upplagan av MANKKU [mancko] & Östersjön har också passerat här. Många minnen både från scenen och i baren, inte minst från tiden då Raffe eller Högmyr tog hand om oss allihopa. Det får bli en bok någon gång …

Inte mycket till “Turné” att ta sig till Skånegatan per tunnelbana och en rask promenad så jag hade inte tänkt att skriva ngt om detta gig. Men så fick jag en fin bild av en kär gammal vän som dök upp i publiken, Thomas Kahlbom. Tack för bilden och kul att ses!

Kul också att se och höra Per “Pud” Ahlén och hans nya band. Dessvärre missade jag stora delar av deras gig då jag stod i kassan när de spelade, här nere är man ju sin egen arrangör. Men det är inte så dumt, man får närkontakt med publiken.

Jag får istället se fram emot Pud och co.´s platta som kommer under året.
Jag trodde att jag var ganska bra på mercandise, men här blev jag slagen på fingrarna av Pud. Ett magnifikt glasunderlägg!

IMG_6709

Gig´et då? Jo, det tar sig.
Fördelen med att spela som duo el. trio är att man får “plocka ner” låtarna, strippa dem till den grundläggande essensen. Det finns en poäng med det, och det sätter också låtarna på prov, är de tillräckligt bra för att framföras i avskalade versioner? Till min glädje så håller de flesta av mina låtar för den behandlingen. Men jag vill såklart att de skall få blomma ut i full skrud med ett fullt band!
Och nu har jag det, och inget dåligt sådant heller. Surjo Benigh på bas, Crille Olsson på trummor och min ständige följeslagare Roland Junell på gitarrer, pedaler och fotsynth.
Men, som Conny Bloom sa för länge sedan i en intervju, “Ett bra rockband kommer inte med posten”. Det krävs repetitioner och inte minst några framträdanden. Vi hade några riktigt bra stunder denna kväll och vi är på väg! Det är lätt hänt att man låter som en stukad skidåkare när man säger att “Jag känner att vi har mycket mera i oss, men vi får bara inte ut det”… Snart är vi dock där. Jag har förhoppningar redan inför Bollnäs den 5/5.
Man ser ju redan på denna bild av Thomas att vi har något på gång!

PSB_T.K.

Sthlm oktober 2017

Väldigt länge sedan jag skrev något här. Den enkla anledningen är att jag inte har spelat så mycket live sedan jag satte igång med inspelningarna av album nummer två under 2015. Men nu visar jag mig ute ibland. Som duo tillsammans med Roland Junell och ibland med hela bandet, den uppdaterade versionen av MANKKU [mancko] & Östersjön.

Nu senast på Söders Hjärta den 27/9 och före det ute hos Chimo på Tellus i våras. Före detsjösatte vi också denna version av bandet på det utmärkta magasinet Filters 30- nummers- fest våren 2016. En ära att få vara en del av den kvällen som avslutades med Erik Lundin och Silvana. Jag får återkomma med några rader om dessa fina kvällar men här kommer några bilder i alla fall.
Söders Hjärta 170927
20170927_211603

Ett smakprov från Hjärtat. Tack till instakontot my_vinyl_basement för filmen.

Chimos Vänner Tellus Mars 2017
17142448_1318660534839114_1000738358_o

På releasegiget på Cantina Real i nov. 2016 var jag så speedad så jag fick bara med mig en enda bild, och den är på Roland.
IMG_3462

Filterfesten på Musikaliskas innergård juni 2016
filter alla
Sthlm Mars 2014

Vi var ringrostiga, och det visste vi redan innan… men det var dags och några nya låtar luftades för första gången, så nu är vi igång igen. Förbannat kul att spela med Roland, och några tappra vänner slöt upp. Tack.
Vi fick blodad tand, så det dröjer inte lika länge till nästa gång. /M

 

 

 

 

 

Oslo 130624

Inget gig, men väl ett kort besök i Studio Intim.
Vi hade en påbörjad låt som vi kände att vi ville slutföra. Tror att vi är ngt på spåren. Maskiner och riktigt gamla instrument är en vacker kombination. Nu skall vi bara hitta en gemensam lucka för en mix. Lite tålamod bara…

Gävle 121226 Annandag Jul

Familjen droppade mig utanför stationen i Gävle innan de åkte hemåt efter några dagars traditionellt julfirande i ett vintervackert Hälsingland. En symbolisk “avslängning” från 2012 till en tidsresa bakåt till 1984.
Byggnader har en benägenhet att ta en tillbaka i tiden och direkt utanför stationen i Gävle ligger en av Sveriges coolaste kulturbyggnader, Sjömanskyrkan. Åsynen av den blev som en start på kvällen där minnena fullständigt forsade fram…

Per, Ola och Mackan bakom ratten hade fortfarande en timme kvar till Gävle, så jag passade på att ta en promenad för att smälta övergången från familjeliv till rock.

I min ungdom fantiserade jag om att spela i Brynäs, men av det blev det inget annat än just fantasier. Men ikväll skulle vi i alla fall spela på Brynäs.

Gasklockorna ligger långt ute på udden när man följer kajkanten 20 minuter från stan. En schysst promenad.

Vi hade faktiskt hoppats på att spelningen skulle vara i festlokalen ute vid gasklockorna, eller i alla fall i den mindre av de två klockorna. 1984 var det alltid trångt, svettigt och lågt till tak. Men scenen var riggad i den stora klockan… Ngt överdimensionerat för kvällen skulle det visa sig. Men det är en häftig kåk!

Alla på plats och soundcheck avklarad. Jo, det är en voltarentub på bordet. Stela ryggar på gamla slynglar.

Kvällen började med unga slynglar. Äshatray. Tyvärr missade jag deras gig, men väl valda covers av Misfits och Motorhead ger en vink. Och de kan kollas in på  http://www.ashtray.n.nu/ . Fint med återväxt.

Första ut av gamlingarna. The Craps. “Crap music for crap people” Kvällens bästa slogan och snyggaste logga.

Som sagt, minnena fullständigt forsade fram denna kväll. Jag skall villigt erkänna att jag inte har ägnat Zluggo pop och Bizex- B en tanke de senaste 25 åren. Men de var ett kärt återseende! Hela tiden på gränsen mellan att rasa som ett korthus och att lyfta till skyarna. Som den bästa punken alltid var, och som den bästa konsten alltid skall vara! En strålande version av Iggy´s “Now I wanna be your dog”.

1. “Blodig Jord”
2. “Du är dömd”
3. “Rebeckas dag”
4. “Ingenting jag vill ha”
5. “Kalla det kärlek”
6. “Klockan slog ett”
7. “Mexico”
8. “Rulla på”

Många låtar från när det begav sig visade sig inte hålla måttet 28 år senare ( eller så var det vi i bandet som inte höll måttet). Men låtlistan ovan är skaplig och en handfull av låtarna står sig fortfarande riktigt bra. “Ingenting jag vill ha” är en personlig favorit. Per har ångan uppe, Packet är i bättre form än på många år, så trots att det var en utanförkroppen- upplevelse att återigen spela med  Dead Scouts, så kändes det besynnerligt självklart.
Ola fick kalla fötter när det var dags för “Klockan slog ett” så vi hoppade den. Och det var tur det, för vi fick göra ett extranummer och då hade vi den kvar. Och Ola hade inget att skämmas för!


Detta var en kväll i Gävle, med flera band och med merparten av publiken från samma stad. Så Warheads upplaga 2012 förstärkta av Chips på gitarr hade ingen lätt uppgift att kliva på efter oss. De gjorde ändå bra ifrån sig och hade galan varit i Sthlm så hade bifallet varit ett helt annat!

Kvällens headline var the Lurkers. Ingen av mina favoriter från punkeran och när man synar deras låtlista så finns det egentligen ingen låt som är en klassiker på riktigt. Men man slås ändå av det faktum att de fortfarande jobbar hårt och på ngt sätt håller de kvällen vid liv trots att det glesnar i publiken. Bara deras uppenbarelser gör att man påminns av att vi i Sverige aldrig till fullo kan förstå hur mycket punken betydde och fortfarande betyder för den generationen i hela det brittiska öriket. 50-åriga män i tuppkam är värda ngn form av respekt.

Kvällen som helhet var förbannat kul. Många, många vänner och bekanta som jag inte har sett måååååååååååånga år. ( Men var var Scandal Beauties!?) Inte hade vi vett att gå hem heller. Skall vi aldrig lära oss…

Kvällen satte sina spår på både lokal och närvarande.

Musik skapar alltid en rörande gemenskap, så även denna natt. Ola, Per, jag, Mackan, Annika, Monika, ngn okänd ny bekantskap och männen i the Lurkers. Under natten stämde vi alla in i både engelska och svenska julsånger i en sällan skådad oglamorös hotellfoajé.

Tack och lov finns det inga filmklipp från denna stund.

Däremot kan ni se och höra “Rebeckas dag” anno 2012 om ni följer denna länk:

…och en recension av hela kvällen hittar ni här:

http://arbetarbladet.se/noje/musik/1.5433954-ratt-musik-pa-fel-stalle

De ihärdiga arrangörerna skall ha en eloge. Och jag blir inte förvånad om nästa års upplaga av denna gala toppas av the Pillisnorks med Dileva bakom micken.

/M.

Bollnäs 121209

Persson ringde i somras och berättade om en fest. “Jag tänkte att vi skulle spela”. Vi? Ja, Dead Scouts alltså.
Frågan var så fullständigt oväntad och orimlig så både Ola och jag svarade ja på en oroande kort betänketid…
Så i lördags stod vi så i Perssons garage som om ingenting hade hänt sedan sist för 28 år sedan.
Mycket märklig känsla, overkligt och frågan varför är helt relevant. Men när en gammal vän ordnar en fest och slänger ur sig frågan så kändes det oväntat naturligt att tacka ja.

… och hur lät det då?
Fullständigt omöjligt att ha en åsikt om det. Men Mackan som var på plats och fotade försäkrade att det lät mer än anständigt. F-n tro´t. Men det var ett kärt återseende av bandet och flera av låtarna. Tiden har inte varit lika snäll mot alla låtarna men det var förbannat kul att spendera en lördagskväll i ett garage. Persson imponerade med en strålande Kålpudding i köket, och måste ha fusktränat på basen. Ola som “inte har spelat genom en stärkare sedan vi la av 1985″ klarade sig galant. Jag har ett par veckor på mig att slå av mig ringrosten och det behöver jag. Men det vete tusan om vi inte kan överraska både oss själva och publiken. Beware of old cowpunks with läsglasögon. /M.


Sthlm 121202

Skånegatan… Stora delar av min musikaliska bakgrund fladdrar förbi i mitt medvetande varje gång jag går här. Otaliga är de timmar som jag hängde nere på Hannas (numera Pet Sounds bar, youngsters). Raffe och Högmyr i baren guidade oss genom ett otal kvällar. Fantastiskt goda minnen. Med Traste Lindéns Kvintett spelade vi minst en gång nere i Hannas källare och jag ingick också i den upplaga av Atomic Swing som gjorde sin första Stockholmsspelning nere i samma källare.
MANNKU [mancko] & Östersjön gjorde inte sin första spelning i Sthlm nere i Pet Sounds bar, men väl den andra. Även Little Red Snapper har spelat 2 ggr i samma källare. Snappers hade också ett av sina mera konstiga gig nere i kvällens källare mitt emot Pet Sounds bar. Fast då hette inte stället “Bara Vi” utan ngt helt annat som jag har förträngt. Ett märkligt gig var det i alla fall. Tror att det var Hockey- VM- final eller ngt i den stilen den kvällen och ingen var intresserad av ett bra popband med countrystänk. Tror att det var 5 tappra vänner och en sliten bartender som var publiken den gången.
Kvällens spelning blev betydligt mera välbesökt.


Framme.

Sthlm rymmer ett antal olika livemusikklubbar som huserar på diverse olika krogar. Arrangörerna är alltid entusiaster med ett gott hjärta men med blandad erfarenhet och kunnande. Krögarnas väldigt skiftande inställning till klubbarna bidrar också till hur lyckade kvällarna blir. Jag hade ingen erfarenhet av just “Bara Unplugged” på “Bara Vi”, så jag visste inte var på skalan vi skulle hamna denna kväll. Roligt då att konstatera att Eddie och gänget bakom klubben visade sig höra till de bättre som jag och Roland hittills stött på i Sthlm. Bra uppbackning både före och under gig´et. Spelar gärna här igen.

Markus Örn premiärspelade med sin nya duo the Majestic Mama strings. Han klagade själv innan spelningen på att han var ringrostig. Men det var ingen fara. Fin stämsång och en knippe riktigt bra låtar ur (country)musikhistorien. Hoppas att det gav mersmak och att vi får höra egna låtar nästa gång.
Markus och hans spelkamrat hade också med sig alla sina barn och respektiven på soundchecken. Härligt. Hörselskydd, nya leksaksbilar som testades i “backen” ner till baren och amning varvades med skrålande pappor. Det infann sig en fint stökig hippiestämning.
När man spelar sist så soundcheckar man först. Snabbt avklarad soundcheck och därefter en lika snabb middag bestående av en som Roland så diplomatiskt uttryckte det “svårbestämd Polsk köttbit”. Så helt plötsligt hade vi 4 timmar kvar till gig.
Här kan vi inte stanna, då åker flaskan fram för att döda tid. Förödande. Några snabba steg runt hörnet och sedan stod vi vid Victoria. Vilken film skall vi se? “Vi vill ha två biljetter till den film som börjar nu och slutar innan 20″. ( så borde man alltid välja film så att man inte alltid ser filmer som redan bekräftar det man redan vet…) Det blev den franska filmen ”Min ungdoms kärlek”. Visste inte mycket om den men jag hade ett vagt minne av att regissören Mia Hansen-Løve lovordade Widerberg.
Låååååååångsam fransk film. Hade aldrig suttit kvar om det hade varit på TV, så skadad är man nuförtiden. Tyst var den också, kanske tre- fyra låtar på 2 timmar…
Men vi hade tid som skulle slås ihjäl så vi satt lydigt kvar. Det lönade sig. Efter ett tag lugnade man ner sig och drogs in i det eftertänksamma tempot. Historien drabbade nog mig mer än Roland, men så har jag också nyligen haft ett krossat tonårshjärta i huset.
“The first cut is the deepest”. Alltid!

Tillbaka till Skånegatan.

Dennis Camitz gick på som andra akt. Mitt i en lång turné. Det märktes, han hade ångan uppe. Började lovande i ngn slags “singersongwriter”- stil, men med lite mera bett än genomsnittet. Det kommer en hel generation som är influerade av Bon Iver, Fleet foxes m.fl. Men efter ett tag så tappade Dennis mig… misstänker att han har passerat ett par syltor på sin 100- dagars- turné. Det har visserligen gett honom en scenrutin som jag ofta saknar bland många nykomlingar, men å andra sidan hade han jobbat fram ett ganska märkligt mellansnack som ibland tangerade ngn slags standup… har säkert räddat honom på en och annan sylta, men det rimmade dåligt med hans stundtals ganska bra lågmälda låtar.

En hel del goda vänner började trilla in. Väldigt uppskattat, och det gör också att man skärper sig lite extra.
Detta var Rolands och mitt första gig som duo i Sthlm. Vi gjorde att par i somras där det i Ljusdal funkade bättre än det i Edsbyn. Men det var båda två på relativt stora festivalscener. Inte helt lätt att fylla ut en sådan scen som duo och inte heller det enklaste att nå ut till publiken. En liten klubbscen är klart bättre förutsättningar för en duo.
Jag hade utlovat nya låtar, och så blev det till stor del. Alla tre som ligger ute på Soundcloud, ” Släpp den lös”, “Gör så gott du kan” och “En riktig j-a smäll ( starka tillsammans igen” spelades. Dessutom “Vad är det för fel på (Kärlek, Fred och vänskap) Solidaritet”, ” Ett hopplöst fall” och “Moder Jord”. Naturligtvis snubblade jag på ngn textrad här och där men flera av de nya klarade sig bra. Speciellt “Släpp den lös” och “Moder Jord”. Roland lyckades skapa ett riktigt olycksbådande “träsksound” på “Moder Jord” nästan helt på egen hand. Jag är så förbannat nöjd med att jag har fått min översättning av Gun Clubs “Mother Earth” godkänd. Jeffrey har såklart av naturliga skäl inte hört min version, men förlag brukar vara ruskigt svårflörtade, så det känns väldigt bra att ha fått ett godkännande. Skall bli spännande att spela in den. ( Tack för hjälpen med översättningen Susanna).

Roland var nöjd med kvällen och drog sig tillbaka. Hade hoppats på att bjuda Snappers- John på ett par öl som tack för lånet av gitarren, men även han var nöjd.
Är alltid uppe i varv efter spelningarna så det är meningslöst att gå hem för tidigt. Så jag blev glad när min arbetskamrat och tillika konstnären Johan stannade kvar för att runda av kvällen. Vi hann med en hel del. Visade sig att Pollock är en av Johans favoriter och då gled vi naturligtvis in på den klassiska frågan om man får göra abstrakt konst/musik direkt, eller om man först måste måla/spela/sjunga rätt för att bevisa att man kan, innan man får slänga sig ut i blindo. Jag vacklar alltid, men kommer ändå alltid fram till en lika glasklar insikt. Just denna kväll kom vi precis innan stängning fram till att man såklart får slänga sig ut direkt.
Med den slutsatsen lommade vi ganska nöjda hem i ett på många ställen öde Sthlm.

/M.

p.s. Nästa gång jag står på en scen blir i Gävle på annandag jul.

Vem hade trott det… 28 år senare. Mer om det en annan gång d.s

Hälsingland 25/7

“Allt skall bort, Gratis, Musikinstrument”. Ofta kan man se redan på Loppis- skylten om det är värt att stanna. När texten ovan stod på ett gammalt luggslitet Frälsisplakat så var det bara att svänga in i Alfta. En gammal sanning är att det dräller av gamla vintageinstrument i (Fri-) kyrko- miljöer. “Ajdå” sa Roland. Pengarna är slut och bilen full redan som det är… “min fru blir inte glad om jag kommer dragandes med ännu en gammal Levin”

“Jag har redan sålt alla mandoliner och gitarrer utom en”. Den gitarren visade sig dock vara en medioker Nylon- skol- gitarr av okänt märke. Kanske lika bra. “Men dragspel då?” En förbannad tur att vi inte var dragspelare! Vilken samling, 10- 12 stycken, och alla pärlor. Jag är lekman på området, men alla var helt fantastiska till utseendet, och vilken kraft. De bara tog över hela rummet. För naturligtvis fick vi oss några låtar. Hälsingevemod, Franska tongångar och även en rask melodi på tvåradigt.

Jag vågade inte fråga om hans “bulltie” var till salu. Men jag gick inte hem tomhänt. Två solblekta men skapliga inramade reproduktioner, en Dardel och en Van Gogh för 70 spänn tillsammans var en bra start på dagen.

Playwood i Edsbyn arrangerades för 4:e gången. En strålande akustisk endagarsfestival som jag har sneglat på i ett par år. Väldigt roligt att vi till slut prickade in den. Vårt första Duogig. Roland och jag.
Vi fick äran att öppna. På scen kl.16. Men det var dramatik redan innan vi gick på. Scenen står i den fina Öjeparken som till hälften är omringad av en bäck, en mindre å. En av arrangörerna hade parkerat i slänten backom scenen. Om handbromsen någonsin var ilagd eller om den släppte får vi aldrig veta. Men en snöpligare (o.snyggare) irullning har sällan setts. Bilen damp ner på en brygga som helt krossades och kilade in sig “perfekt”. Tack och lov kom ingen till skada och snabbare än vad man i Sthlm kan säga “har ngn numret till bärgningen” så var en lokal åkare på plats och bilen uppe i ett huj. Även plåtskadorna dunkades snabbt till på plats. Jag hoppas att bilen rullar idag och att den drabbade redan kan skratta åt eländet.

Att öppna festivalen kl. 16 en onsdag var ett vågspel. När sedan himlen öppnade sig på slaget när vi gick på påverkade såklart publiktillströmningen. 100 tappra huttrade under parplyer och i regnställ och jag blev speciellt glad över att en del “kompisar från förr” dök upp i parken. Tack för att ni kom!
Vi var inte på topp från start jag och Roland, det skall villigt erkännas. Men vi spottade upp oss och fick bl.a. till ett par skapliga versioner av några av de nya låtarna. Speciellt “Släpp den lös”.


Kvällen i Edsbyn tog sig. Det klarnade och publiken strömmade till vartefter. Flera fina band/artister med lokal anknytning stod på programmet. Dessvärre missade vi dem allihopa eftersom vi skulle vidare till nästa gig. Grämer mig speciellt över att jag missade Nothern Safari. Men det får bli nästa år. För jag hoppas verkligen att JP och Co. håller sitt löfte om att vi kan komma tillbaka nästa år, och då med fullt band och senare speltid.

Vidare till Ljusdal

Precis när vi gled in på bron över Ljusnan så sprack himlen upp över Ljusdal. Man kan bli naturlyriker för mindre. Tredje gången för oss hos Micke och Sara på Rosenhill/Humla. Första gången för två somrar sedan fick jag tjata mig in eftersom det redan var fullt. Men efter det ringer Micke och det är jag ruskigt glad för. Vilket ställe!!!

Första akt ( av fem) var redan på scen när vi kom fram. En kaffe i solen, några softa låtar och vi kände direkt att detta skulle bli en till bra kväll i Ljusdal.

Bra mat och dryck finns naturligtvis, men också ett fint galleri i ett av de gamla växthusen. Jag gillar verkligen Mickes bilder skarpt. Denna gång var det en hel del pärlor från en Indienresa. Sevärt!

Alltid bra band/artister i Ljusdal. Inte alltid kända, men plockade med fingertoppskänsla. Precis före oss spelade 4 slynglar och en tjej , Auburns från Söderhamn. Inte en gnutta orginalitet över deras slammer pop- rock i den brittiska Kinks- Oasis- Libertines- etc- traditionen. Men nu och då snubblar man ändå över ett band som lyckas förvalta arvet så pass bra att man tycker att det är upplyftande. Auburns gör det, och får även in en gnutta egen touch. Oförskämt unga, ingen över 18. Skulle inte förvåna mig om vi hör talas om dem igen!

Med ett gig i ryggen och peppade av Auburns slammer- groove så var Roland och jag bättre från start när vi gick på vid 22.30.
Ända möjligheten man har som duo att matcha ett krängande rockband är att plocka ner det till så lungt som möjligt, vilket vi också gjorde. Vi började med “Väskan”, men redan som andra  och tredje låt tog vi två nya. “Ett hopplöst fall” och “Gör så gott du kan”. De är lätt att spela i Ljusdal. En publik som är nyfiken och lyhörd, även om de inte känner till artisterna/banden i förväg. Detta var vårt andra gig någonsin som duo, och trots att vi fick till det mycket bättre än i Edsbyn tidigare på dagen, så saknade vi Torbjörn på trummor ibland. Men ju längre giget pågick dessto mer hittade vi formen. Och det blev en stark avslutning med ytterligare två nya låtar, “En riktig j-a smäll” och “Släpp den lös”, albumlåten “1 timme, 1 dag, 1 vecka, 1 månad” och som final min svenska tolkning av Gun Clubs “Mother Earth”, “Moder Jord”. Där fick vi till ngt slags primitivt träskgung på två man.

I logen, 3 sekunder efter att vi gick av scen

En snabb avriggning för sedan var det dags för kvällens sista akt, Glesbygd´n. Av ngn obegriplig anledning har jag inte sett dem live tidigare. Reggae på Ume- mål. Krängande- svängande rytmtrio i botten, Blås, melodica, gitarr och keyboard. En strålande avslutning!

Kan man vara annat än lycklig efter ett sånt dygn!

Tanka och skräpmat.

Sen fick Roland stå ut med mig och mina skrönor när han körde hemåt i natten med mig som törstig bisittare. Mörkt och tyst i Hälsingenatten. Vi passerade orter som YG och LOCK och en drömskt stämning la sig. /M.

(helt uppenbart att de två bilderna av mig och Roland på scen är av en annan klass. Micke Johansson har såklart plåtat)

Oslo kring den 17:e maj.

Dogmasessions i Studio Intim i Oslo R.A.W.K City.
Underbart att spela in utan skyddsnät.

Längtar redan tillbaka.

/M.

Restaurang Skål, Hornstull 120301

Skål ligger 250 meter från “Lasse i Parken”, så geografiskt har vi inte rört oss mycket på ett halvår. Men musikaliskt tog vi ett sjumilasteg. 7 betalande och två plankande överförfriskade “locals” i publiken. De sju var mina vänner och jag tackar för supporten, men att vi dessutom lyckades fängsla de två svajjande herrarna tar jag som ett gott tecken. När en av dem reser sig upp för att dansa på sista låten så är det, hur märkligt det än kan låta, en vacker Kaurismäkiaktig scen.

Första plattan spelades in innan jag hade tagit en ton live. Nu är vi på väg mot det som jag anser är den rätta vägen mot en bra platta. Nya låtar skall spelas live först och sedan spelas in. Kalla mig oldschool…
Kvällens låtlista innehöll 4 nya alster.

Redan som andra låt spelade vi ” Ett hopplöst fall”. Som trea “Gör så gott du kan”, som sjua ” En riktig j-a smäll”, och direkt efter, som sist av de nya låg ” Vad är det för fel på ( Kärlek, Fred och Vänskap) Solidaritet”. Kul att spela nytt, och ett bra bifall från den ringa men entusiastiska publiken övertygade mig om att de alla fyra redan efter en kväll har visat sig värdiga en plats i setlistan.

Roland hade magiska fingrar ikväll! Det har han alltid, men just ikväll var en sådan kväll då han hade det där lilla extra.

Torbjörn och jag skötte oss också bra, och all den vilsenhet vi kände hos “Lasse i Parken” för ett halvår sedan var som bortblåst. Vi var ett band igen. Och känslan av att vara med i ett band, det gott folk, är belöningen. Hur liten publiken än är.

Torbjörn var väl värd det lilla bruna glaset.

En stilla promenad hemåt efter kajen.

/M.

p.s.
Samma blick, huvudbonad, likadant skägg… skall jag bli orolig, vart är jag på väg? d.s

“Lasse i Parken” Sthlm 110826

Mycket talade för att det skulle kunna bli en strålande kväll. Sommaren drog sin sista suck, solen sken över oss redan vid soundcheck och många vänner var tillbaka i stan. Kanske dycker de upp. Kul också att Alex Fridell med band var på plats.
Men kvällen blev lite vinglig. Kul med många akter på scen, men frågan är om inte sex olika band/artister är ett par för många för en sån här kväll. (För?) Mycket musik på samma kväll och svårt att göra ngt vettigt av soundchecken när inga inställningar blir kvar… Dessutom brakade min favoritbox, tremolon, sönder redan under soundchecken… Hur skall man kunna vara vemodig utan en tremolobox?! ( Tack och lov ordnade just det sig eftersom Roland kunde ta med en extrabox)

Musiken från scen under kvällen var blandad. Högt och lågt både musikaliskt och kvalitativt. Förra sommaren stötte jag på Alex Fridell och hans band för första gången. En trevlig ny bekanstskap, både socialt och musikaliskt. Han och bandet rör sig i en traditionell ådra av svensk rock, omöjligt att inte nämna Lundell i sammanhanget. Men det som främst gör att jag gärna lyssnar är Alex målande texter. Han fångar ögonblicken bra på några få rader. Hoppas att vi spelar tillsammans igen Alex.

Alex Fridell & Band

Vi spelade sist. Kul att vara ngn form av “headline”, men det har sina sidor att gå på när det redan har varit 4 timmar musik och party. En mättnad infinner sig bland publiken och dessutom börjar alkoholen sätta sina spår hos många. Det är svårt att nå fram.
Vårt fest- gig- humör var inte heller på topp delvis beroende på att vår uppladdning inte var den bästa. Problem med att hitta en barnvakt ( som till slut löste sig, tack) och att jag hade tillbringat eftermiddagen på en begravning dämpade oss ngt. Tekniken fortsatte dessutom att spela oss små spratt, så vi hade svårt att “hitta varandra” på scenen. Tack och lov så hade vi en handfull vänner på plats som gav oss den respons som jag faktiskt tycker att vi förtjänade( bless you!), så vi höll oss flytande.
Inte mycket till finesser från oss denna kväll. Men till slut får vi fram lite kraft i alla fall. Någonstans vid “Västerbron” börjar det svänga.

Västerbrofästet

Ingen arbetsseger, men väl en kämpainsats av oss alla tre. Jag själv, Torbjörn och Roland.

/M.

“Leva- Kungsladorna” Visby 110810

Jag var på Gotland redan veckan före giget. Ena halvan av mig är och förblir en landsortsgrabb. Jag var inte svårflörtad när Linus Larsson som mixat min platta frestade med en fisketur i och kring Fårösund. En rent magisk kväll i båten för mig, min grabb och Linus. Likt alla fiskare så pekade Linus ut minst 5 ställen där han “alltid får fisk”. Vid en av grynnorna hade han naturligtvis “bara håvat in gäddorna förra sommaren”. Behöver jag säga att vi inte ens fick ett hugg på hela kvällen… Men det var ändå en kväll som jag inte hade velat vara utan. T.o.m. en vykortsfin solnedgång i havet. Tack Linus.

Åkte hem och vände. Hämtade gitarren och Roland, ena halvan av “Östersjön”.

Framme. Kärt återseende. Jacob från “Leva”. Huset bjöd på en riktigt bra grill . Med en handfull musikanter och en ekonom vid bordet så hann vi beta av den svajjande världsekonomin, genusperspektivet inom popmusiken, den Finske backhopparen Matti Nykänens bravader och Lars Ohlys avgång. ( Josefin Brink kanske?)

Lika bra att säga det direkt. Giget på ön blev inte ngt av våra bättre. “Leva” är ett bra ställe och de har en riktigt fin utescen. Men redan på båtfärden över så började vi misstänka att vi inte skulle kunna spela ute. Åskan låg i luften. Och mycket riktigt, vi fick flytta inomhus och spela i ett hörn. Ingen katastrof, men det matchade inte den fina utescenen.
Vi fick dela kväll med Patrask (tack för det!) och de fick slita för att flytta runt backline och P.A. Tiden sprang ifrån dem, så det blev aldrig ngn riktig styrsel på soundchecken. Det kan man överleva. Men när sedan tekniken också spökade under större delen av vårt gig, med glappande mickar som största bekymret så tappade vi styrfart. Men publiken var överseende och tålamodig. Så vi repade mod och avslutade ganska bra. Kanske bättre än vad vi själva tyckte, för vi fick fin respons efteråt.

Inomhus


Pustar ut.

Andra halvan av “Östersjön”, Torbjörn, har rötter på Gotland, så naturligtvis ville han visa oss runt efter giget. Passade utmärkt eftersom jag och Roland skulle ta 03.30- båten hem.
Som en räddande ängel kom Torbjörns mamma och roddade. Körde oss dessutom ner till hamnterminalen för att lämna instrumenten i väntan på avgång.

Jag trodde att detta var sista högsäsongveckan på Gotland, i.o.m. att Medeltidsveckan pågick för fullt. Men när vi kom ner till den mörka, blåsiga hamnen så började vi alla sjunga på Ted Ströms “Det är då det stora vemodet rullar in”. Spöklikt tomt och stängt överallt utom på Joda. Vi smyger in och sätter oss bland 15 tappra själar.
Eftersom klockan bara var 23 så började vi tro att det skulle bli en lång väntan. Men ett glas beställdes in och Torbjörn började plocka fram alla sina Gotlandshistorier. Sämre kan man ha det.
Vi spelade visserligen på Gotland redan förra sommaren, men aldrig i Visby. Så detta var Rolands första kväll här. Vi traskade vidare med hopp om att hitta festen som rimligtvis borde pågå någonstans i mörkret.
Stämningen fortsatte dock att var spöklik, men också schysst. Donners plats var helt stängd och öde, Adelsgatan likaså, med undantag för Medeltidsklädda figurer som dök upp i mörkret när man minst anade det.

Men när vi rundade hörnet in till Stora Torget så hittade vi faktiskt festen.
Inne på “Bageriet” spelades det live. Flera band på rad och massor med gamla vänner och spel- bekanta till Torbjörn. Kul! Safari avslutade.

Safari

Alla som varit i Visby vet att man förr eller senare hamnar på “Nunnan”. Jag har spelat där förut med Little Red Snapper, ett trevligt ställe. Och när det ligger vägg i vägg med “Bageriet” så var det naturligt att glida över när musiken tystnade.

Festen fortsatte

På Nunnan var det Medeltid på riktigt.

“Östersjön” hade kommit igång bra och kunde inte låta bli att inspireras av sin nyvunna vänner. “Glad i hatten” fick helt plötsligt en helt ny innebörd.

Som ni ser så var det helt klart dags att runda av kvällen. Båten väntade på mig och Roland.
Ett långt ojämnt dygn. Berg och dalar. Men minnesvärt.
Lasse i Parken/ Sthlm 26/8 nästa./ M.

03.30- båten

“Pop- & Vis- Cirkus” Ljusdal 110702
Efter att jag hade skrivit mina rader nedan så fick jag lite bilder av Micke J. Inte nog med att han är en strålande värd och arrangör, han är dessutom en fotograf av rang.  MANKKU [mancko] & Östersjön har aldrig sett bättre ut!

“Pop- & Vis-Cirkus” Ljusdal 110702

Rosenhills/Humla i Ljusdal var en av de första som bokade oss. Vi hade ett fint gig där redan förra sommaren, så vi visste vilken bra kväll som väntade oss. Deras Vis- och Pop- Cirkus är inne på tredje eller fjärde och året ståtade med ett riktigt bra program i år Pop- o. Vis- Cirkus . Dag Vag, Per Persson, Ulf Stureson m. fl. ur det äldre gardet och flera nya unga som t.ex. Nothern Safari. Jag och Stina Berge hamnar väl mitt emellen. Samma ålder som de äldre, men båda “debutanter”.

När vi passerade “Klacken” i Järvsö, en bedårande vy, så vaknade glesbygdsromantikern i mig. Men alla amatörfotografer som har försökt att fånga ett naturpanorama vet att det faller platt, så jag börjar istället med en bild på den sensationella rondellutsmyckningen i Ljusdals mitt. Den går inte av för hackor.

En fin kombination av rutin och en hälsosamt cool inställning hos arrangören och ljudkillarna gjorde att soundchecken avklarades i ett nafs. Skönt.
En promenad genom Ljusdal och en Öl på det lokala etablissemanget kändes fint efter 4 timmar i bil.
Likt många mindre samhällen i Sverige så är husen i Ljusdal en salig röra. Rent ut sagt Skitfula 70- 80- tals- byggen varvade med fantastiska gamla Hälsingegårdar. Och mitt i alltihopa detta snygga hus. Med lite fantasi så skulle det kunna vara New Orleans

Värdparets hus är inte heller dumt. Verandan är underbar. En fin plats för en timmes uppladdning. Jag och Östersjön smakade på några nya låtar.

Roland.

Torbjörn.

Förbannat omöjligt att lyssna på andra band/artister innan jag själv skall spela. Jag är helt uppslukad av vår egna kväll.
Att ha Bob Hanssons “berättar-Stå-upp-performance” före sig på scenen denna kväll var både skönt och underhållande. Skönt att inte ha musik före man går upp, och bra för humöret med några vassa rader av Bob. Dessutom drog Bob folk. Fullt i raderna när vi klev på.

Och de stannade kvar!
Alla som har spelat i en trio vet hur det är. Så fort ngn tappar tråden eller seglar iväg så svajjar skeppet. Men å andra sidan är det fantastiskt när man får ihop det på tre själar. Denna kväll var en av de bättre. Och speciellt “Bron” lyfte till sköna höjder.
Vi var väl värda den fina respons vi fick. “Elsa” och min nyöversatta version av Gun Club´s “Mother Earth” fick bli kvällens extranummer.

Naturligtvis fortsatte kvällen till långt in på natta…

Vi pustade en liten stund, men inte länge. Humöret som redan var på topp efter ett bra gig höjdes ytterligare av tillresta Norrländska gamla vänner ( Förbannat kul att du kom Jocke!!)
Uppriktigt sagt så brukar jag ha svårt att uppbåda ngn entusiasm även för banden/artisterna som följer efter ett eget gig. Men den sköna stämningen i Ljusdal gjorde att jag ändå satte mig en stund framför Stina Berge och hennes band. Det ångrar jag inte. Några riktigt fina bitar. Stina kändes oväntat självklar som front och sångerska fast hon, liksom jag, klivit fram på äldre dar. Att den helt strålande cellisten Pelle Halvarsson ingår i Stinas band gjorde också att jag stannade en stund extra.

Stina Berge & band

Efter Stina gick Västerbrokören på. Omtumlande.
Här handlar det om ngt mer än musik. Efter de två första trevande låtarna gick jag och Roland. Vi var alldeles för speedade av vårt egna uppträdande och med party i benen. Men vi återvände efter en timme, eller kanske var det två… Och trots sinande bänkrader så bara fortsatte “VBK” att spela och spela…
Och helt plötsligt blev jag tagen. “Keith’an” sa en gång i en intervju att den stora anledningen till att Stones bara fortsätter och fortsätter, år efter år är för att stunderna på scenen är en frizon. Han sa i intervjun att de i bandet ofta sa “… Kan vi inte bara få gå upp på scen och få vara i fred…” Med tanke på att Stones sällan uppträder för mindre än 50.000 pers. så kan det te sig lite märkligt. Men det är precis det det handlar om. Stunden på scen är magisk. Man släpper allt annat.
Jag känner ingen av medlemmarna i Västbrokören men jag tror att bandet och stunden på scen är en av få fasta punkter i deras tillvaro. Naturligtvis biter man sig då fast på scenen så länge man kan! Och faktum var att när jag och Roland kom tillbaka och såg de sista 15 minuterna så hade bandet jobbat upp ngt slags transliknande självsväng. Fascinerande!

Att dragspelaren i VBK ( ledsen, jag har glömt ditt namn), anlände till giget i denna pärla kändes helt självklart.

Sen bar det av till eftersittning hos detta fantastiska värdpar

Tillbaka till den Hacienda- liknande verandan. Även denna kväll blev till natt i nya och gamla vänners lag. Extra kul att Ulf stannade kvar efter sitt gig på fredagen.
Naturligtvis åkte instrument fram på nattkröken. Sällan har ett instrument passat bättre in i sin omgivning. Pelles cellospel till den ljumna natten var inget annat än magiskt. Jag ringer dig Pelle när jag får styrsel på den nya låten som jag inte fick ordning på i nattens rus. Den är som gjord för cello.

Innan jag lommade hemåt till den lägenhet vi hade fått låna så passerade jag Mickes fotoutställning i Rosenhills Lusthus. Eftersom Micke är en 100 ggr bättre fotograf än vad jag är så kan jag inte låta bli att visa denna bild.

På vägen passerade jag denna gamla skola(?)
I ett helt folktomt Ljusdal så började fantasin skena. Kanske kan bli en låt…

Snart “hemma”. Precis innan jag skulle gå in i “vårt” hus, strax efter kyrkan, så kommer en glad ngt yvig yngling som jag träffat tidigare på kvällen vinglande på cykel. “Kom ihåg att lägga ut texterna och ackorden på nätet, som du lovade” var det sista jag hörde från denna nya trevliga bekantskap. Ingen dum idé.

Nöjd med kvällen somnar jag in. Men bara för en kort stund. För in stormar Torbjörn. Euforisk. Glad som ett barn. Arrangören Mickes givmildhet bara fortsatte. Torbjörn hade fått två originalvinyler av två tidiga Kjell Höglund- plattor från 70- talet, med egna anteckningar av Kjell… Jag har aldrig sett Torbjörn lyckligare.

För er youngsters som inte känner till Kjell så är det bara att stövla iväg till närmaste skivbörs eller välsorterad skivaffär. Jag trodde att ni skulle kunna kliva in på Itunes eller Spotify, men där finns knappt någonting av Kjell. Jag tycker att ni skall börja med “Man vänjer sig”.

Efter en relativt tidig hemresa till Tjockhult så ägnade jag hela eftermiddagen och kvällen åt en videoinspelning. Men mer om det en annan gång.
/M.

“Bollnäs, Världen”. Renshammar- Bollnäs 110617

Mina spelkamrater Torbjörn Söderman (fr. Gotland) och Roland Junell (fr. Jakobstad/ Fin.) fick visserligen ett besök i mina gamla hemtrakter redan förra sommaren, men denna fredag på Renshammar i Bollnäs så fick de en full portion av Hälsingland. Med råge.
Bara entrén till gården slog an tonen för kvällen.

De loger som som jag har passerat under mitt liv som flackande musikant i olika sammanhang har varit av alla slag. Jag började på botten ngn gång 1983 med en fuktig källare i botten av Mud club i GBG med bandet Dead Scouts. En av medlemmarna i bandet “Under Ica” hade veckan före fått flatslöss enbart av att sitta i soffan i logen på Mud club… Sen dess har det tack och lov gått bättre och bättre. Men frågan är om inte logen på Renshammar för evigt har satt en ny standard. Såhär vill vi ha det i fortsättningen.

“Bollnäs, Världen” är en riktigt bra mini- festival som nu är inne på tredje året. En lagom stor dos musik, tre- fyra akter per kväll, i en magisk miljö. På lördagen spelade bl.a. Dan Victor med band, och vår kväll delade vi scen med folkmusik- combon HiR och Hägga som denna kväll kom utan sina “the Thieves from the North”. Hägga klarade sig galant utan sina kumpaner.
Före Giget så konstaterade jag och min gamla spelkamrat Per Persson att vi ibland förundras över att inte fler gamla vänner och bekanta dyker upp när man spelar.  Antingen är man i god form och giget blir bra, eller så får man som publik se förfallet. Underhållningsvärdet är på så sätt alltid garanterat.
Denna kväll hade jag dock inget att invända mot uppslutningen! Otroligt roligt att så många kom. Goda, goda vänner som jag ser alldeles för sällan, gamla förälskelser (hoppas att jag inte skrämde slag på din son Anki?!), och även denna gång, nya bekantskaper som jag hoppas träffa igen.
Förutsättningarna för en bra kväll och ett bra gig var exemplariska.
Och en bra kväll blev det!

Kväll blev till natt. Roland och delar av HiR plus vänner.

Kärt återseende mellan två vänner. Tuben och Hägga.

Natten avslutas med formidabla Kolbullar från grillen

… sen kommer gryningen och även en finne måste sova…

Den 2/7 återvänder vi till Hälsingland. Vid den tidpunkten är det Midnattssol, och då kan vad som helst hända. Ljusdal hägrar…

/Magnus

Releasekalas på El Mundo 110609

Nu har vi firat in plattan! En strålande kväll. Goda vänner och nya bekanta. Tack för att ni kom och firade med mig och bandet.

Vimmel